Skräckbilarna som gjorde bilen till monster – från Christine till Ecto-1

På lördag är det halloween, och i år infaller den samma dag som alla helgons dag. Det är kvällen då skräckfilmerna plockas fram – och påfallande många av de mest minnesvärda handlar om bilar. En röd Plymouth Fury som lagar sig själv, en svart Lincoln utan förare och en rostig tankbil som aldrig visar chaufförens ansikte har skrämt publiken i snart ett halvt sekel.

Bakom monstren finns riktiga bilar, ofta byggda i flera exemplar under stor tidspress. Några skrotades efter inspelningen, andra har räddats och visas i dag på museer och bilträffar. Här är historierna bakom de mest kända skräckbilarna.

Christine – Plymouth Furyn med eget liv

John Carpenters Christine hade premiär i USA i december 1983 och bygger på Stephen Kings roman från samma år. Tonåringen Arnie köper en sliten Plymouth Fury av 1958 års modell, restaurerar den och förändras i takt med bilen. Christine är svartsjuk, hämndlysten och kan reparera sig själv efter varje krock.

Filmbilen är i dag så ikonisk att många tror att 1958 års Fury var röd och vit. Så var det inte. Den riktiga Furyn tillverkades bara i färgen Sandstone White med beige inredning, och 1958 byggdes endast 5 303 exemplar. Det röda lacket kommer från Kings roman, där bilen är specialbeställd.

Eftersom Furyn redan då var sällsynt och dyr annonserade Carpenter efter bilar i södra Kalifornien. Produktionen köpte 24 tvådörrars hardtop-bilar i varierande skick och byggde 17 filmbilar av dem. Flera var egentligen de enklare syskonmodellerna Belvedere och Savoy, ombyggda för att se ut som en Fury.

Den mest kända scenen, där den krossade bilen återuppstår, löstes med enkel men smart teknik. Specialeffektteamet tog bort motorn ur en bil, monterade hydraulik som drog ihop karossen inifrån och spelade sedan filmen baklänges. Efter inspelningen såldes bilarna som skrot. En av de bäst bevarade räddades senare från en skrotgård och restaurerades, och en annan Christine-bil såldes på auktion i Florida i januari 2020.

The Car – Lincolnen som körde sig själv

The Car från 1977 är mindre känd i Sverige, men bilen är en av filmhistoriens mest suggestiva. En mattsvart bil utan synlig förare terroriserar en liten stad, och filmens poäng är just att ingen sitter bakom ratten. James Brolin spelar polisen som försöker stoppa den.

Bilen byggdes av Hollywoods kändaste bilbyggare George Barris och utgick från en Lincoln Continental Mark III av 1971 års modell. Regissören Elliot Silverstein ville ha ett ondskefullt utseende, och Barris sänkte taket med fyra tum, ungefär tio centimeter, och gjorde skärmarna både högre och längre. Fyra bilar byggdes på sex veckor. Tre användes till stunts och förstördes, medan den fjärde, som användes i närbilder, i dag finns i privat ägo.

Ett halvt sekel senare har filmens idé fått en oväntad aktualitet. Förarlösa bilar testas i trafik i flera länder, och den svarta Lincolnen ser i efterhand ut som en tidig mardröm om tekniken.

Duel – lastbilen som fick ett ansikte

Steven Spielbergs första långfilm sändes som tv-film i amerikanska ABC den 13 november 1971. Försäljaren David Mann kör sin röda Plymouth Valiant genom Mojaveöknen och jagas av en tankbil vars förare aldrig syns. Manuset skrevs av Richard Matheson utifrån hans egen novell, som i sin tur byggde på en verklig händelse när en lastbilschaufför prejade honom på en motorväg i Kalifornien 1963.

Spielberg valde en Peterbilt 281 från 1957 framför tidens platta frambyggda lastbilar. Den långa motorhuven, den delade vindrutan och de runda strålkastarna gav lastbilen ett ansikte, och de många registreringsskyltarna på stötfångaren antyder enligt Spielberg att chauffören redan kört ihjäl bilister i andra delstater. Den ursprungliga lastbilens motor krånglade under repetitionerna, så en reservbil, en Peterbilt 281 från 1960, byggdes upp. Den finns kvar och har restaurerats.

Ecto-1 och Munsters bilar – när skräcken blev kärlek

Alla skräckbilar är inte onda. Ghostbusters från 1984 gjorde en gammal ambulans till en av världens mest igenkända filmbilar. Ecto-1 är en Cadillac från 1959 med kaross från specialbyggaren Miller-Meteor, en så kallad kombinationsbil som kunde användas både som ambulans och likbil. Tre bilar har spelat Ecto-1 i filmerna. Den tredje köptes sedan den andra gått sönder under inspelningen av Ghostbusters II.

Tjugo år tidigare hade tv-serien The Munsters redan visat hur långt man kunde dra temat. Familjebilen Munster Koach beställdes av George Barris, ritades av designern Tom Daniel – som fick 200 dollar för jobbet – och byggdes av tre karosser från Ford T. Den är drygt fem och en halv meter lång och drivs av en 289 kubiktums Ford V8, samma motortyp som i Mustangen, med tio förgasare. Det handformade smidet tog 500 timmar att göra. Skådespelaren Fred Gwynne körde aldrig bilen från förarsätet; han satt på golvet på pälsmattorna.

Seriens andra bil, dragracern DRAG-U-LA, är ännu mer makaber. Karossen byggdes av en riktig likkista som Barris projektledare köpte kontant av en begravningsbyrå i North Hollywood och hämtade efter mörkrets inbrott. Även här satt en 289-motor från Mustang, och avgasröret ersattes av orgelpipor.

Fler bilar som skrämt biopubliken

• Phantasm (1979): Den svarta Plymouth Barracudan av 1971 års modell valdes enligt regissören Don Coscarelli eftersom han kände någon från gymnasiet som hade en, så bilen var lätt att få tillgång till.
• Maximum Overdrive (1986): Stephen Kings enda film som regissör. Maskinerna vaknar till liv, och en lastbil med en jättelik Green Goblin-mask i glasfiber på grillen blev filmens symbol.
• Death Proof (2007): I Quentin Tarantinos film mördar Kurt Russells stuntman med en bil som är ”dödssäker” – men bara för föraren. Idén kom från hur riktiga stuntbilar byggs för att föraren ska överleva krascher. Filmens hjältinnor provkör en Dodge Challenger från 1970, samma typ som i Vanishing Point.
• Halloween (1978): Bilen är inget monster i Carpenters klassiker, men en stulen bil är det som gör att Michael Myers kan ta sig från anstalten tillbaka till Haddonfield.

Varför fungerar bilen så bra som monster?

Svaret finns delvis i Spielbergs val av lastbil: en bil har ett ansikte. Strålkastare blir ögon, grillen blir en mun, och 1950-talets kromade fronter ser redan från fabrik ut att grina. Det är ingen slump att Christine, Ecto-1 och Duel-lastbilen alla kommer från en tid då amerikanska bilar var stora, tunga och uttrycksfulla.

Bilen är dessutom ett av få ställen där vi känner oss trygga och har kontroll. När den vänds emot sin ägare, eller när en främmande bil inte går att köra ifrån, blir rädslan konkret på ett sätt som spöken sällan når. Ett svaghetstecken i genren är däremot att filmerna ofta tappar i spänning när bilen väl ska förklaras. Duel och The Car fungerar bäst just för att de aldrig visar vem, eller vad, som sitter bakom ratten.

Var kan man se filmbilarna?

Flera av originalbilarna har visats för publik. Christine-bilar och Ecto-1 har ställts ut på Petersen Automotive Museum i Los Angeles, och originalet av Munster Koach står på Volo Auto Museum i Illinois. Reservlastbilen från Duel visas på amerikanska lastbilsträffar tillsammans med en röd Plymouth Valiant.

Den som inte tänker resa till USA har ändå goda chanser att se kopior. Ecto-1, Christine och Munsters bilar hör till de mest kopierade filmbilarna och dyker regelbundet upp på amerikabilsträffar och hot rod-utställningar.

Kör försiktigt på halloweenkvällen

Halloween är också en kväll då många barn rör sig ute i mörkret, ofta i svarta kostymer. Enligt Trafikverket upptäcker en bilförare med halvljus en gående i mörka kläder först på 20–30 meters avstånd. Med ljusa kläder syns man på ungefär 60 meter och med reflex på cirka 125 meter.

För föräldrar är rådet enkelt: sätt reflexer på dräkten, gärna lågt och där de rör sig, eftersom de syns bäst då. För bilister i villaområden betyder det lägre fart och extra uppmärksamhet vid övergångsställen och infarter under kvällen.