Vi har i en tidigare artikel beskrivit hur bilmärket Rambler kom till https://motor-life.com/motor-life/automobilhistoria-idag/1908-rambler-model-31-touring genom pionjären Thomas B. Jeffery. Vid 65 års ålder ansåg han, att han behövde se lite av världen och överlät företaget till sin son Charles Jeffery.
Tyvärr fick fadern en hjärtattack när han hade anlänt till Italien och avled. Som ett första steg med avsikt att hedra fadern, ändrade Charles bilmärket från Rambler till Jeffery i och med 1910 års modeller. Fem år senare beslutade Charles att ta en semester i Europa och reste över Atlanten med det brittiska linjefartyget Lusitania, som när det sjösattes den 7 juni 1906 var världens största fartyg. Tre år senare sjösattes Titanic som var 33 meter längre, men som bekant sjönk redan på sin jungfruresa!
Även i det avseendet var Charles en försiktig herre. Men när fartyget lämnade New York den 1 maj 1915 hade man inte enbart passagerare ombord. Man fraktade även ammunition på grund av det då pågående Första Världskriget. Resultatet blev att den 7 maj träffades fartyget av en torped som avfyrades från en tysk ubåt. Skadorna blev så förödande, att Luistania sjönk och av de 1.959 personerna ombord omkom 1.198.
Bland de överlevande fanns emellertid Charles Jeffery, som efter återkomsten till USA beslutade att sälja företaget och leva på den ansenliga förmögenheten.
CHARLES W. NASH
Charles Williams Nash föddes den 28 januari 1864 av makarna Charles W. Nash och Anna Caldwell Nash i DeKalb County i Illinois. Observera att mellannamnet stavas med ett ”s” i slutet. Han var parets förstfödde, men fick senare ett syskon. Osämja tycks ha uppstått mellan makarna som resulterade i skilsmässa. Redan som 6-åring lämnades unge Charles bort till en farmare och fick alltså tidigt lära sig hårt arbete. Något som helst stöd från de biologiska föräldrarna fick han inte heller. Båda avled en tid efter skilsmässan.
I sin ungdom livnärde sig Nash först som fåraherde för att övergå till att driva en höbalningsmaskin där han reste mellan olika farmer. 1920 gifte sig Charles med Jessie Halleck.
Därmed tröttnade han på att resa omkring och fick arbete som sadelmakare på hästvagnsfabriken Flint Road Cart Factory, som sedan ändrade namn till Durant-Dort Carriage. Vid denna tid köpte William Crapo Durant upp den ena hästvagnsfabriken efter den andra och slog ihop dem!
När så Durant satte händerna i Buick Motor Car Company 1904, som alla torde veta, var det startskottet för vad som skulle bli General Motors 1908. Charles Nash blev chef för Buick tills Durant tog sig vatten över huvudet och miste kontrollen över GM. Då utsågs Charles W. Nash som president för GM 1912.
Men Durant var långt ifrån en slagen man. 1911 lierade han sig med bröderna Gaston och Louis Chevrolet och den första bilen med detta namn kom som 1912 års modell. Det nya företaget genererade massor av pengar och Durant investerade allt i GM-aktier för att 1916 ha nått aktiemajoritet i General Motors.
Här går åsikterna isär, vad som egentligen hände. I vårt arkiv har vi ett originalfoto på William Crapo Durant från 1915, där han står lutad mot dörrposten till GM:s styrelserum och fäller de beryktade orden: ”Mina herrar, jag kontrollerar”. Av naturliga skäl var Durant tvungen att göra ”rent hus” för att skapa en helt ny styrelse. Enligt denna historievinkel skall även Nash ha fått sparken!
Emellertid var Charles Nash något av ett geni och många hävdar, att Durant ville behålla Nash, dock på en lägre post. Hur som helst var Nash inte intresserad att stiga snett nedåt åt sidan och lämnade därför General Motors.
I juli 1916 grundade han Nash Motors Company. Det har påståtts i vissa skrifter att det var i juli 1916 som bilmärket Nash föddes. Detta är inte i enlighet med fakta! Sanningen var att Nash hade beslutat sig för att skapa en egen bilindustri och började självklart med att registrera företagsnamnet. Charles Nash sonderade marknaden och fann att Charles Jeffery var intresserad att sälja sin fars livsverk. De båda industrimännen kom överens och själva köpet av Thomas B. Jeffery Company skedde den 16 augusti 1916 för den nätta summan av fem miljoner dollars!
DE FÖRSTA BILARNA MED NASH EMBLEM KOM 1917
Ingen skall tro att Charles Nash rev av märkesnamnet Jeffery direkt och klämde dit med namnet Nash. Tvärtom var Nash noga med att redan från början ge märket Nash en solid start. Det första exemplaret med Nash-emblem kom sommaren 1917 som 1918 års modell. Den var då försedd med en nykonstruerad 6-cylindrig toppventilsmotor, som var konstruerad av den Finlandsfödde konstruktören Nils Erik Wahlberg.
Därmed var Nash etablerad i en kvalitetsklass i stil med Buick och flera. Samtidigt fortsatte Nash att tillverka Jeffery Quad, som var fyrhjulsdrivna lastbilar till och med 1919 då man hade producerat 41.674 Quad. Flertalet gick till den Amerikanska militärmakten. Förutom stora beställningar av Jeffery Quad presterade man en försäljning av 10.283 Nash av 1918 års modell och 27.081 bilar 1919 och imponerande 35.084 exemplar 1920.
Faktiskt befarade man att produktionen av karosser inte skulle räcka till, vilket dock löstes med att man beställde cirka 50 procent av karosserna från Seaman Body Corporation och 1936 köpte man upp nämnda företag.
Framgångarna var så kraftfulla, att man i oktober 1919 beslutade att grunda bolaget LaFayette Motors Company. Det var ett flertal personer involverade i projektet om en ny lyxbil som kom att heta LaFayette. Bland annat en del folk från Cadillac var involverade, varvid man lyckades hålla hemligt, vem som var den egentlige ägaren! Inte förrän i januari 1920, då märket introducerades, visade det sig att det var Charles W. Nash som var den egentlige ledaren för bolaget. Detta fantastiska bilmärke försågs med en 8-cylindrig motor och priser på upp till $7.500 medan en Nash kostade cirka $2.000, beroende på modell och utrustning.
LaFayette blev dock inte långlivad. Den såldes som 1921 års modell till och med 1924. Emellertid dök namnet upp igen 1934, då med en ny stavning; Nash La Fayette och med 6-cylindrig motor.
Under mellanåren gjorde även Nash ett försök i lågprisklassen, först med en 4-cyl Nash 400 Four 1921, vilket drog ner statusen för Nash. Det resulterade i att bilmärket ändrades till Ajax med en liten sexa. Det märket blev än mer kortlivat och tillverkades endast som 1925 och 1926 års modeller. Istället satsade man helhjärtat på märket Nash som tillverkades i 85.428 exemplar 1925. En produktionsökning med 50 procent mot året innan!
NASH BLEV VITVARUTILLVERKARE
Charles Nash drev företaget till 1936 och hade då fyllt 72 år. Det var naturligt att han letade efter en värdig och driftig efterträdare. Det hittade han också i George Mason som var chef för vitvarutillverkaren Kelvinator Corporation. Mason hade gjort storverk inom sitt företag och Nash ville ju ha en stark man som drev Nash Motors Company. Men Mason nobbade och gav Nash ett alternativ: ”Vill du ha mig så får du köpa företaget Kelvinator också!”. För att nå detta mål fusionerades Nash med Kelvinator Corporation 1937 som ändrade bolagsnamn till Nash-Kelvinator Corporation.
I början av 30-talet skapade Nash oerhört vackra bilar med sober linjeföring, som var omtyckta av köparna. Men från 1935 ändrades designen radikalt. Charles Nash hade sannolikt sneglat på 1934 års Chrysler Airflow och anammat den nya tidens mer strömlinjeformade bilar. Man försåg vagnarna med starkt lutande grill och ett mer sluttande akterparti. Försäljningen sjönk därmed. 1935 blev också sista året för den stora raka åttan på 5,276 liter. Därefter blev ”värstingen” Nash Ambassador Eight med den mindre åttan på 4,260 liter, vilken skulle produceras vidare till krigsutbrottet 1942.
Det var också 1936 som Nash kom med fällbara ryggstöd fram, som kunde fällas så långt bakåt, att de bildade en bekväm dubbelsäng i förening med baksätet. Något som en del moraltanter i USA förfärade sig över. Men som sedan följt Nash, liksom Rambler och slutligen AMC genom åren! På 50-talet hörde man ofta historien om den oroliga amerikanska modern till någon dotter, som skulle ut på en dejt. Om den unge gentlemannen kom i en Rambler, så fick inte dottern åka med!
Med Charles Nash som chairman och George Mason som president kom 1937 års modeller att återgå till en mer konventionell design varvid produktionen ökade från 53.038 bilar till 85.949 exemplar. Till 1939 ändrades fronten radikalt med en hög och smal grill, flankerad av ytterligare en grill på vardera sidan. Strålkastarna fick rektangulära infattningar. Till 1941 ändrades designen igen och behölls till stor del till och med 1948. Dock med en betydligt rikhaltigare utsmyckning i fronten.
NASH AIRFLYTE OCH PININ FARINA
Efterkrigstiden resulterade i en lång rad förändringar, som skulle särprägla Nash för många år framåt. Till 1949 presenterades en helt nyskapad vagn med Nils Wahlberg som designer. Den nya vagnen fick snabbt smeknamnet ”badkaret”. Det berodde dels på den långa, sluttande taklinjen som började vid vindrutan och slutade vid bakre stötfångaren! Men inte nog med det. Man var förtjust i att dölja hjulen så mycket som möjligt. Det innebar att även framskärmarna var djupt neddragna över hjulhusen. I ärlighetens namn gav det visionen att bilen flöt fram på luftkuddar, men naturligtvis kunde inte framhjulen svängas lika rejält med resultat att vändkretsen blev större. Detta var möjligt eftersom Nash nu hade övergått till självbärande karosserier. Därmed kunde man göra lägre bilar och den nya formgivningen förstärkte det intrycket.
Trots att man efter kriget använde sig av förkrigskarosser, vilket var normalt för de flesta bilmärken, så såldes 1947 års Nash i fantastiska 113.315 exemplar. Men det försäljningsresultatet slogs snabbt med den nya 1949 års modell, vars design för övrigt kallades Airflyte. 1949 såldes 142.592 bilar! Den glädjen fick dock inte Charles W. Nash uppleva. Han avled den 6 juni 1948 i en ålder av 84 år.
Det blev också den sista Nash-modellen som Nils Wahlberg skapade. Anledningen var att Wahlberg hade tjänat Nash i 36 år och gick i pension 1952. Han fick dock njuta av pensionärslivet enär han levde till 1977 då han avled i en ålder av 91 år.
Inför nästa generation Nash var visserligen Wahlberg fortfarande involverad, men på hans inrådan anlitades Pinin Farina vars kreationer var mycket omtalade redan då. När 1952 års nyskapade Nash visades, syntes det tydligt att de bar signaturen Pinin Farina i linjespelet. Dock med ett tydligt undantag. Wahlbergs penna syntes också. Detta i det faktum att även 1952-1954 Nash hade djupt neddragna framskärmar!
DET URSPRUNGLIGA MÄRKET RAMBLER ÅTERUPPSTÅR
George Mason insåg vikten att profilera bilmärket Nash med något som de tre stora; GM, Ford och Chrysler, saknade. Trots Masons omfångsrika kroppshydda vurmade han för mindre bilar. Den amerikanska marknaden hade till slutet av 40-talet behärskats fullständigt av stora, amerikanska vagnar. Men plötsligt började en import av småbilar som Volkswagen med flera bli synliga i gatubilden. Dessa ville Mason ge en match och tog fram en liten bil till 1950 års modell. Även här var Pinin Farina huvuddesigner, men för att värna om släkttillhörigheten fick även dessa småbilar djupt neddragna framskärmar! Man kan enkelt uttrycka det, som en Nash som krympt i tvätten. Den försågs med en 6-cylindrig sidventilsmotor på 2,8 liter och 82 hk vid stillsamma 3800 v/min. Bilen var bara 447 cm lång och hade en vikt på lite drygt 1.100 kg.
Visserligen var det en ganska stor och framför allt rymlig vagn i jämförelse med exempelvis Volkswagen. Men den var ju avsevärt mindre än vanliga Nash. Mason drog sig till minnes, att det första bilmärket som företaget tillverkade från 1902 hette Rambler. ”Lillgrabben” döptes således till Nash Rambler. Dimensionellt jämförbar med de compactbilar som de tre stora skulle komma med hösten 1959.
NASH-KELVINATOR GÅR IHOP MED HUDSON OCH BILDAR AMERICAN MOTORS CORP.
Samtidigt insåg Mason nödvändigheten att fusionera företaget med en annan biltillverkare. Det skulle inte fungera i längden, att ett så litet företag som Nash-Kelvinator skulle kunna konkurrera med de tre stora.
Förhandlingar inleddes med Packard angående en fusion, men det misslyckades. Däremot var Hudson illa ute med allt lägre försäljningssiffror. 1953 hade Hudson gjort ett försök att konkurrera med Nash Rambler genom introduktionen av den lilla Hudson Jet. Det har senare gjorts gällande att Jet var Hudson-fabrikens motsvarighet till Edsel fem år senare. Hudson blödde och i det läget var märket näst intill dödsdömt.
När så George Mason tog kontakt med Abraham Edward Barit (kallad Ed Barit) som var chairman och president i Hudson, så blev Mason definitivt inte utsparkad. Istället såg Barit det som den enda chansen för Hudson att överleva, det var ett samgående med Nash.
Den 1 maj 1954 slogs Nash-Kelvinator Corporation ihop med Hudson Motor Car Company varvid American Motors Corporation skapades. Som ny president utsågs George Mason som tidigare varit chef i Nash-Kelvinator och som vice president utsågs George Romney.
Tragiskt nog avled George Mason den 8 oktober 1954 i en ålder av 63 år! Han förblev chef för American Motors Corporation bara under 5 månader och en vecka! Den sista veckan var han svårt sjuk. Därefter intog George Romney hans plats.
KONUNGEN ÄR DÖD – LEVE KONUNGEN
Redan under Masons tid inleddes ytterligare ett projekt som kom att bli en ännu mindre bil än Nash Rambler. Dock förväntade man sig inte någon masstillverkning av en microbil. Dessutom saknade man produktionskapacitet för ytterligare en dimension bilar. Man framställde dock en prototyp med drivlinan från Fiat Topolino, men även andra europeiska tillverkare var aktuella som samarbetspartners, som Vanguard Junior och Fiat.
Slutligen etablerades samarbete med BMC där man tog motorn från Austin A40 och övrig teknik från Austin A30. Åter blev det Pinin Farina som höll i ritstiftet. Precis som att Nash Rambler var en krympt Nash, så blev den nya microbilen en mycket krympt Rambler och började saluföras under namnet Nash Metropolitan 1954 och från 1955 även som Hudson Metropolitan.
Det finns felaktiga uppgifter i litteraturen även om Metropolitan. Den tillverkades till och med 1962, men bilmärkena Nash och Hudson upphörde definitivt med utgången av 1957 års modell. Det innebar att 1958–1962 var Metropolitan ett fristående bilmärke i USA. Det hade blivit lite ”gubbigt” över märkena Nash och Hudson varför båda märkena ströks. American Motors ville helst inte bli påmind om dessa märkesnamn och därmed fick Metropolitan heta just det – Metropolitan!
1956 fick Metropolitan en ny front och större motor och från 1957 gav American Motors klartecken till BMC att bilen fick marknadsföras i Europa under namnet Austin Metropolitan.
Nash Rambler byggdes med en hjulbas på 100 tum. Men 1954 utökades modellprogrammet med en 4dr Sedan och en 4dr Station Wagon. Dessa två modeller fick 108 tums hjulbas. Få insåg då, att den egentliga orsaken var att låta Nash Rambler växa en dimension, vilket skedde fullt ut till 1956 års modell.
Det var också 1956 som Rambler fick en helt ny kaross och 108 tums hjulbas för samtliga modeller. Nu såldes Rambler både som Hudson Rambler och Nash Rambler och faktiskt i slutet av 1956, även som enbart Rambler!
Redan från och med 1955 års modell upphörde egenarten hos Hudson. Istället var det Nash-bilar med annan front, akter och dekor. Elaka tungor i USA kallade dem ”Hash”. Ändock måste sägas att American Motors verkligen ansträngde sig beträffande Hudson och Nash. Främst 1956-1957 Hudson Hornet blev mycket imposanta vagnar, för att inte tala om 1957 Nash Ambassador med sina dubbla strålkastare, vertikalt monterade! Ett år före de flesta andra amerikanska bilmärken.
Under åren 1956 och 1957 minskade efterfrågan alltmer på fullsize Nash och Hudson, medan Rambler var desto mer eftertraktad. Till skillnad från kommande compactvagnar från de tre stora, var Rambler fullt 6-sitsig och var en vuxen bil från den välvda panoramavindrutan, till den ännu mer välvda bakrutan. Det var enbart överhängen fram och bak som bantats något.
Rambler blev också en glamourös bil med lackeringen i tre färger på den exklusiva Rambler Custom och man erbjöd kunderna till och med 4dr Hardtop! Även märkets stationsvagnar fanns att tillgå som 4dr Hardtop Wagon, vilket får sägas var både djärvt, lyckosamt och banbrytande.
Från och med 1957 kunde Rambler fås med en 250 cu.in. V8 som alternativ till sexan. Det året introducerades även en modell som gavs namnet Nash Rambler Custom Rebel med annan sidodekor och märkets stora V8 på 327 cu.in.
”Konungen är död – leve Konungen”. Med 1958 års modellprogram tillverkades alltså inga fler bilar under märkesnamnen Nash och Hudson.
Men Rambler med ny design och kraftfulla stjärtfenor, tillverkades även som Ambassador med längre hjulbas, annan grill och dekor. Modellnamnet på den exklusiva Ambassador levde alltså vidare, även om namnet Nash var borta!
Under åren 1955–1957 låg man på tionde och tolfte plats i antalet tillverkade bilar i USA. Kalenderåret 1958 ökade Rambler till 7:e plats, 1959 till 4:e plats med Ford, Chevrolet och Plymouth som hade de tre bästa platserna. Men kalenderåret 1960 och 1961 gick Rambler förbi Plymouth och var Amerikas tredje mest sålda bilmärke! 1960 blev det bästa året med imponerande 485.745 tillverkade bilar! Man hade passerat Plymouth och hade enbart Chevrolet och Ford framför sig!
Redan från 1902 när Charles Jeffery började tillverka Rambler, som sedan bytte märkesnamn till Jeffery, sedan till Nash och därefter tillbaka till Rambler, så har kvalitet och driftsäkerhet följt tillverkningen likt en röd tråd. Som nämnts tillverkades dessa bilar i Kenosha och det var inte ovanligt, att de fick smeknamnet ”Kenosha-Cadillac” som ett av många bevis på mycket högstående kvalitet och hantverksmannakunskap. Dessutom kantas utvecklingen av en lång rad positiva innovationer. Några har nämnts i detta sammandrag av Nash som biltillverkare och fler kommer att beskrivas i kommande artiklar!
Av Jan-Eric C. Olfwenstam
