På 1952 års International Motor Sports Show i New York visades experimentbilen Packard Pan American. Med ett tydligt markerat släktskap till bilmärket Packard, var stylingen av Pan American ändå synnerligen inspirerad av det dåvarande europeiska sportvagnsmodet. Med sin låga höjd på bara 91,4 cm med suffletten nedfälld, kom den 3-sitsiga vagnen att verka extremt lång och slank! Längden var på imponerande 561 cm!
Formgivare var Richard Arbib. Två identiskt lika experimentvagnar byggdes av Henney Motor Co., med Packard som uppdragsgivare. Efter utställningen i New York visades de två bilarna upp på en lång rad olika platser i USA för att testa publiksmak och ge uppmärksamhet åt bilmärket Packard.
Pan American väckte stor uppmärksamhet överallt i ett ivrigt och köpsuget Amerika. Men medan en Packard Clipper kostade $2.735 skulle Pan American kosta mer än $10.000.
En produktion av Pan American hade otvivelaktigt återfört Packard till de exklusiva höjder som märket hade tvingats ned ifrån. Men företaget hade svårt att hävda sig i den formidabla hetsjakt som pågick bland biltillverkarna i Detroit. De ekonomiska möjligheterna var begränsade.
Både Cadillac och Packard kom med ny formgivning till 1948 års modell, Packard behöll sin fram till årsmodell 1951, medan Cadillac presenterade en helt ny design igen redan till 1950 års modell.
Packard behöll därefter sin formgivning nära nog oförändrad under åren 1951-1954. Inte förrän till 1955 kom man med en ny design. Under tiden detaljputsade Cadillac till varje ny årsmodell och redan till 1954 års modell visade man upp en helt ny, mycket modern formgivning.
Det tredje amerikanska lyxbilsmärket vid denna tid var Lincoln, tillverkad av Ford Motor Company. Men Lincoln förlorade avsevärt av sin glamour när man till 1952 antog samma formgivning som Ford och Mercury, om än i större och lyxigare förpackning.
DRÖMBILAR PÅ LÖPANDE BAND
Naturligtvis läckte det uppgifter mellan tillverkarna och det tidiga 50-talet innebar ständigt nya drömbilar från alla märken. Den ena bilen mer futuristisk än den andra. På sätt och vis kan sägas att drömbilarna byggdes på löpande band, ty även många av de massproducerade vagnarna hade getts en stark influens av respektive formgivares djärvaste drömmar!
Kanske var det rentav av 1952 års Packard Pan American som inte gav den store "Mästaren" Harley J. Earl på General Motors någon ro? Till 1953 började GM serietillverka Oldsmobile Fiesta, Buick Skylark och Cadillac Eldorado! Alla tre fruktansvärt påkostade lyxbilar med en större eller mindre touch av sportighet. Alla sagolikt vackra och djävulskt dyra!
Packard var helt enkelt tvungna att svara med en motsvarande bil och det lika snabbt. Enda sättet var att följa de tre GM-fabrikatens recept - att utgå från produktionsbilarna och skapa en "värstingmodell" med så mycket avvikande design som plånboken och almanackan tillät.
Den unge formgivaren Dick Teague utgick från en vanlig Packard Convertible och försåg den med en del designdetaljer från Pan American, men kompletterade också med attribut som var effektfulla men lättskapade ur produktionssynpunkt. Knappast anade han då, att han därmed skapade "milestone".
1953 CARIBBEAN
För Packard var det omöjligt att själva starta produktion av en bilmodell som skulle göras i en liten serie. Men Mitchell i den lilla staden Ionia i Michigan hade sedan länge anlitats av bilindustrin för att framställa små och udda modellserier. Det var i Ionia som flertalet woodies tillverkades för att ett exempel. Att bygga bilar delvis i trä var inte förenligt med modern massproduktion i det sena 40-talet och tidiga 50-talets Detroit.
Sålunda tillverkade Packard helt vanliga Convertible och skickade dessa vidare till Mitchell i Ionia där bilarna byggdes om och levererades ut som Packard Caribbean!
Naturligtvis fick Teague överge den ursprungliga tanken på en 3-sitsig (helt framsäte) bil och istället gjordes en vanlig 6-sitsig öppen modell.
För att framhäva det sportiga hos Caribbean lät Teague skära upp bakskärmarna så även de bakre däcken blottades fullständigt. Och för att understryka detta tilltag placerades en fet kromlist som löpte sammanhängande runt både främre och bakre hjulhus, liksom utefter tröskeln. I aktern placerades ett utanpåliggande reservhjul, medan motorhuven fick ett lite uppkäftigt luftintag längst fram. Det senare som ett arv från Pan American.
Naturligtvis försågs Caribbean också med en exklusivare inredning, all komfortutrustning och med dyrbara, riktiga ekerfälgar. Ändå kunde Caribbean säljas till det mer måttliga priset av $5.200.
Huruvida det egentligen var så lyckat tvista de lärde. 1953 års exklusiva Cadillac Eldorado kostade så mycket som $7.750, alltså 50 procent mer! Därmed kom Packard Caribbean istället att konkurrera med Buick Skylark som också kostade $5.200.
Packard vann såtillvida att man lyckades sälja 750 exemplar av 1953 års Caribbean medan Cadillac endast sålde 532 Eldorado. Men frågan är, om det var rätt av Packard att sänka sig till samma nivå som Buick, när man i själva verket hade skapat Caribbean för att konkurrera med Cadillac och ge Packard förnyad status som ett verkligt lyxmärke.
Säkerligen hade Packard sålt ännu fler Caribbean om man sluppit problem. Det tog avsevärd tid för Mitchell i Ionia att påbörja produktionen och denna startade inte förrän i mars 1953 och då i liten omfattning. Under våren 1953 hade i varje fall alla Packard-återförsäljare i USA åtminstone en Caribbean att kunna visa upp i sitt skyltfönster.
Det är en vanlig uppfattning att Packard vid denna tid var på obestånd, eller ett dödsdömt bilmärke. Inget kan vara mer fel. Av 1953 års modell såldes drygt 90.000 Packard medan Cadillac sålde drygt 103.000 bilar. Packard var ekonomiskt solitt, men man kämpade med två problem. Konkurrenterna Cadillac, Lincoln och Imperial kunde luta sig mot respektive ägarkoncern som alla tre ägnade sig åt stordrift med miljontals bilar! Det andra problemet var att främst GM och Ford Motor Company hade beslutat sig för att ta död på de små, självständiga tillverkarna genom att dumpa priserna på sina egna bilar.
Mycket talar för att man redan använde den taktiken 1949 för att stoppa Tucker. 1953 ville man skärpa konkurrensen än mer.
1954 BLEV ETT ÖDESÅR
Packard hade konstruerat en helt ny generation bilar som var avsedda att gå i produktion som 1954 års modell. Men den så kallade sammanslagningen med Studebaker kom emellan. I verkligheten var det Packard som köpte Studebaker, vilket skedde av två skäl. Man ville själva nå stordrift och Studebaker skulle ha produktionskapacitet över i en av sina fabriker. Det visade sig inte stämma och 1954 rasade försäljningen av Packard till cirka 30.000 bilar! När den nya generationen kom till 1955 återhämtade man sig och nådde en produktion på cirka 80.000 Packard.
Vad beträffar Caribbean var det naturligtvis inte tal om några större förändringar. Ändå blev det just denna lyxvagn som fick de mest synliga förändringarna mellan 1953 och 1954.
Sportighet på bilar i normalstorlek ansågs inte vara så säljande trots allt. Därför lät man de bakre hjulhusen bara vara till hälften blottlagda. Samtidigt försågs modellen med tvåfärgslackering och en kraftig kromlist som delade färgfälten på ett sådant sätt, att tonvikten nu helt låg på lyx med en visuellt tungt bakparti.
Interiört skapades en ny design på instrumentpanelen, som för övrigt blev unik endast för årsmodell 1954
Under huven byttes den gamla V8:an på 327 cu.in och 180 hk ut mot en ny V8 på 359 cu.in och 212 hk. Försäljningen av 1954 års Caribbean rasade dock till bara 400 tillverkade exemplar. Men till stor del berodde det på att fabriken inte fick fram tillräckligt med bilar. De fantastiska Caribbean av 1955 och 1956 års modell till trots, är det ändå 1953 och 1954 års utgåvor som är de verkliga klassikerna. Och för många framstår 1954 års modell i en särskilt sällsam glans. Inte bara för att den gjordes i färre exemplar än 1953 års. Med sin överdådiga vräkighet speglar den märkets odiskutabla status som lyxvagn. Till detta kommer den för året nya motorn som gav Caribbean den extra kraft som vagnen behövde.
Som fabriksny var den svårfångad på grund av priset och den begränsade produktionen. Idag är det närmast en omöjlighet att kunna köpa någon! Merparten av de lyckliga ägare som finns för närvarande, torde hellre dö än att sälja sin 1954 Packard Caribbean. Och skulle något dödsbo besluta sig för att sälja, så torde priset stiga till sådana höjder, att man tvingas spendera en så omfattande förmögenhet för att bli ägare till en sådan här juvel, att endast ett elitskikt är det förunnat!
Av Jan-Eric C. Olfwenstam
