Första gången namnet Humber förekom på ett fordon var redan 1870. Det var då som Thomas Humber började tillverka en kopia av en fransk trampcykel. Men helt enligt den tidens utveckling gick man snabbt över till motoriserade fordon där Humber framställde både 3-hjuliga fordon som mer traditionella bilar.
1901 kom Thomas Humber i kontakt med William Hillman, men startade strax efter ett samarbete med Sunbeam. Som av en slump skulle just dessa tre bilmärken komma att bilda stommen i Rootes Group som bildades 1913 av William Rootes.
Sedermera tillkom märkena Singer, Talbot, Commer och Karrier, där de två sistnämnda var nyttofordon. Koncernen Rootes Group fanns kvar till 1971, men verksamheten togs över redan 1967 av Chrysler Corporation. Namnet ändrades till Chrysler UK och därefter till Chrysler Europe sedan man även förvärvat andra biltillverkare, däribland franska Simca.
Med krisen inom Chrysler Corporation sålde man den europeiska biltillverkningen till Peugeot 1978 och den 1 januari 2007 stängdes den sista fabriken i England, som en gång hade tillverkat bilarna från Rootes Group.
En i sanning sorglig utveckling. De sista bilarna från Rootes var intetsägande och med Chrysler som ägare, blev de dessutom rent av dåliga! Sista åren tillverkades franska Peugeot även i den brittiska fabriken. Sedan många år var den brittiska identiteten borta och en rad omtyckta bilmärken hade gått i graven.
DE FLESTA BILARNA GICK PÅ EXPORT
Efter Andra världskrigets slut var det engelska bilar som i stor utsträckning satte Sverige på hjul igen. Regeringen hade slösat bort landets dollarvaluta och det blev i det närmaste helt importstopp för amerikanska vagnar 1948. Tyskland låg i ruiner varför man behövde en del år för uppbyggnad av fabriker.
Men i England var man mer förskonade och kunde starta bilproduktion tidigt. Men det betydde inte att engelsmännen kunde åka runt i en massa fabriksnya bilar. Tvärtom, så var det exporten som gynnades av flera skäl. Den brittiska staten behövde verkligen få in kapital för att återställa balansen efter krigets enorma kostnader. Men även bilindustrin i England såg sin chans att etablera sig ordentligt i andra länder. Därför gick merparten av produktionen på export och engelsmännen fick vackert vänta på bättre tider!
ROOTES GROUP PÅ 50-TALET
Jag minns mitt 50-tal. På svenska landsvägar och i städerna rullade många engelska bilar. En av de kanske vanligaste var Hillman Minx, som var det billigaste alternativet från Rootes Group. En modern liten vagn med vettig plats för fyra personer. 1955 års modell kostade 7.620 kr och var 405 cm kort och försedd med en 1,3 liters 4-cylindrig motor på 37,5 hk! Ja, på den tiden räknade man faktiskt även halva hästkrafter när det rörde sig om små motorer. Toppfarten angavs till 111 km/tim.
Betydligt ovanligare var den förnäma Humber som i sin mest påkostade version Super Snipe kostade 15.215 kr. Den var därmed dyrare än både Chevrolet och Ford Customline som båda var helt nya detta år. Men en Humber Super Snipe var 5,0 meter lång och hela 186 cm bred varför den också matchade bästsäljarna från USA vad beträffar dimension. Och under huven fanns en rak sexa på modiga 116 hk.
Ungefär lika ovanliga var Singer och Sunbeam som låg i prisklass mellan Hillman och Humber, men var inte lika moderna som Hillman och inte lika förnäma som Humber.
Då, 1955, ståtade Rootes Group med inte mindre än tre generalagenter i Sverige för Hillman, Sunbeam och Humber! För Skåne och Blekinge svarade Auto AB i Malmö, för västra Sverige H. Wallin AB i Göteborg och för mellersta och norra Sverige var det Ernst Grauers AB i Stockholm som hade ansvaret.
Det gyllene undantaget var Singer vars generalagent var Motorindustri AB i Stockholm ända fram till 1961. Då slutade Singer att marknadsföras i Sverige!
Men till 1957 hade Auto AB i Malmö köpts upp av Philipsons och samtidigt fått generalagenturen för hela Sverige. Detta höll dock inte så länge. Redan 1958 ändrades mönstret igen i samband med en ombildning av Auto AB till Scanauto AB för södra Sverige. I västra Sverige tog Automobil AB Lindahl & Co över med säte i Göteborg. I mellersta Sverige blev det Fredlunds Automobil AB i Stockholm och i norra Sverige AB Mossberg & Blomkvist i Sundsvall.
I ett allt hårdare klimat med Saab och Volvo, liksom en omfattande import av tyska och franska bilmärken, gick det allt sämre för engelsmännen med undantag för brittiska Ford. Att bilarna från Rootes Group både splittrades mellan olika importörer och att dessa byttes ut, var naturligtvis inte bra. Inte minst blev reservdelshållningen svårhanterlig, även om fabriken gjorde allt vad som stod i deras makt för att tillgodose bilägarna.
Till 1960 hade man så bildat ett eget svenskt bolag under namnet Rootes Motor AB i Stockholm. Trots det fick Motorindustri AB i Stockholm förbli importör ytterligare ett år, men detta berodde enbart på att avtalet inte löpte ut förrän då.
EN FÖRÅLDRAD HUMBER
När Humber Hawk och Super Snipe kom i ny skrud till 1956 års modell var det förhållandevis moderna bilar, givetvis med en synlig konventionellt stram hållning. Men under åren fram till 1963 gjordes bara mindre exteriörförändringar som ändrad grill och dubbla strålkastare i enlighet med rådande mode. Till 1964 gjordes en sista ansiktslyftning med lite lägre och flatare tak och ny design på fönstren. Båda fortsatte tillverkas till 1967 i mycket begränsat antal.
Inte ens i det konservativa England var Humber lika populär längre. Kunder med sportig inriktning köpte gärna Jaguar, den nya vräkiga Rover 3-Litre kallades ofta för ”lilla Rolls-Royce” och gjorde faktiskt i mångt och mycket skäl för det epitetet.
Som en motvikt till dessa aristokratiska bilstilar, seglade Vauxhall upp med helt nya Velox och Cresta till 1958 års modell. Bilar med stora panoramavindrutor både fram och bak (bak var den tredelad ett par år), små men sylvassa stjärtfenor och en även i övrigt påtagligt glamourös framtoning.
Vauxhall Velox och Cresta var sensationella och med General Motors i ryggen marknadsfördes dessa bilar massivt och med gott resultat.
Även koncernens övriga märken var mogna för en påtaglig modernisering, men Rootes Group kunde inte nyskapa bilar i två dimensioner samtidigt. Dessutom var marknaden kraftigt vikande för de större Humber.
Alla engelska biltillverkare har haft en förkärlek för att bygga i stort sett identiska bilar inom respektive koncern, men med olika märkesnamn och med lätt förändrad dekor och grill. Se bara på den tidens BMC med Austin, Morris, MG, Riley och Wolseley! Det hade närmast varit konstigt om inte Rootes Group hade gjort något liknande!
EN LITEN MEN GLAMOURÖS HUMBER
Rootes Group utvecklade en minibil i början på 60-talet. Med sannolikhet hade man fått idén från compactbilen Chevrolet Corvair, som hösten 1959 som 1960 års modell. Detta beträffande designen eftersom den nya minibilen gavs ungefär samma tvålkoppsdesign som Corvair och dessutom fick motorn i aktern, bakom bakhjulen.
Givetvis var det emellertid BMC 850 (hundkojan), vars enorma säljframgångar man ville bjuda motstånd.
Till 1963 presenterades den nya minstingen som Hillman Imp, Singer Chamois, Sunbeam Imp och Sunbeam Stiletto. Under åren 1963—1967 såldes totalt 440.032 exemplar, samtliga märken och versioner sammanlagt.
1960 tillverkade Rootes Group 149.290 bilar sammanlagt, men 1961 sjönk produktionen till 100.337 enheter. Det var verkligen angeläget att förnya modellprogrammet. Det gjorde man nedåt med lilla Imp och dess syskon och man utvecklade en helt ny bil som skulle bli aningen större än Hillman Minx som introducerades 1961.
Denna nya vagn fick namnet Hillman Super Minx och fick ett år senare en följeslagare i Singer Vogue som givetvis var mer påkostad. I detta skede fanns inga planer på en ny, mindre Humber. Däremot skulle designen från Singer Vogue delas med en motsvarande ny Sunbeam Rapier.
Det gjorde till och med några förseriebilar med namnet Sunbeam Rapier. Men försäljningen av stora Humber dalade och i sista stund gjordes ett tvärkast! Sunbeam Rapier fortsatte tillverkas med den gamla karossen, men med detaljändringar. Den nya Rapier däremot bytte man helt enkelt ut märkesemblemen till Humber Sceptre!
Därmed fick det gamla ärevördiga bilmärket Humber ett mycket lyckat komplement där den brittiska adels-designen fick ge vika för amerikansk glamour!
EN SÄLLSYNT SKÖNHET
Humber Sceptre Mk I introducerades som 1963 års modell och tillverkades till och med 1965 i totalt 17.011 exemplar. Under 1965 ersattes den med Sceptre Mk II med samma design, men med ändrad front. Av denna gjordes 11.985 bilar. När Sceptre Mk III kom 1967 var formgivningen helt annorlunda och alla bilarna från Rootes hade getts en anonym, slätstruken kantighet. Man kan inte påstå att de var fula. Men de såg ut ungefär som vilken bil som helst!
Varför blev inte Humber Spectre den försäljningsframgång som den egentligen borde ha fått? Ja, modellen kom ju till i all hast och fick därför den 4-cylindriga 1,6 liters motorn från Hillman på 84 hk. Som standard fanns 4-växlad manuell låda med golvspak, men från och med 1965 års modell kunde en Borg-Warner automatlåda erhållas mot pristillägg.
Här låg felet! Humber var ett exklusivt bilmärke. Spectre var en liten lyxbil med riktig läderklädsel. Fram var separata, ganska fluffiga stolar, bak ett för storleken bekvämt baksäte med fällbart armstöd i mitten. En tjusig compound-vindruta som sträckte sig lång upp på taket, bra insteg både fram och bak, heltäckande navkapslar i krom, däck med vit sida, dubbla strålkastare, elegant tvåfärgslackering mot pristillägg som delade upp karosseriytorna på ett smakfullt sätt. Skall vi fortsätta, så var Spectre försedd med en rikhaltig instrumentering, hyfsat bagageutrymme och en attraktiv design med djärvt utformad akter.
Redan 1964 lyckades man klämma ner en amerikansk Ford V8 från Mustang i sportvagnen Sunbeam Alpine som då fick namnet Sunbeam Tiger. Alldeles självklar bord Sceptre fått Humber´s 6-cylindriga 3-litersmotor, åtminstone som tillval: Den var standard i Humber Super Snipe och var kopplad med en automatlåda från Borg-Warner.
I det läget hade Humber Spectre kunnat matcha 6-cylindriga Vauxhall Velox och Cresta, liksom Ford Zephyr och Zodiac.
Av Jan-Eric C. Olfwenstam
