Stationsvagnen som företeelse är en genuint amerikansk uppfinning, som hängde samman med de annorlunda levnadsvanor och geografiska förhållanden som rådde i USA. Medan bilen fortfarande var förbehållen överklassen i Europa, hade praktiskt taget varje arbetande amerikan möjlighet att bli bilägare. Detta tillsammans med stora avstånd skapade förutsättningar för en fordonstyp som hade en personbils komfort, men en varubils utrymme. Även personbilarnas karosserier byggdes på en stomme av trä, och det föll sig naturligt att utföra hela utbyggnaden av karossen i detta material som inte krävde några pressverktyg. I början på 30-talet infördes helpressade stålkarosser i USA, varvid personbilarna framställdes utan vare sig trästomme eller pegamoidtak. Den nya tekniken medförde möjligheten att bygga personbilskarosser med vackert välvda tak, som naturligtvis också lackerades blanka. Stationsvagnarna däremot försågs alltjämt med fula, matta pegamoidtak ovanpå en kantig, vanligtvis oskön utbyggnad i trä.
Chrysler introducerade Town & Country
När Chrysler Division introducerade sin Town & Country Wagon 1941 blev den en sensation och i de flesta avseenden en helt ny bil. Ansvarig för designen var David A. Wallace, som då var president för Chrysler Division. Den tongivande skillnaden var att man utgick från en komplett stålkaross med ny design inkluderande ett särpressat längre tak. Därefter kläddes lämpliga delar av stålkarossen med dekorativa träramar av vit ask, samt mahognypaneler. Det gav dessa vagnar ett mycket säreget och elegant utseende, då frontens karosserilinjer till synes fortsatte mjukt i det vackra materialet som dörrspeglarna var gjorda av. Den ursprungliga målsättningen att spara pengar genom att använda trä, hade givetvis förverkats. Chrysler Town & Country Wagon blev en lyxbil, eftersom en specialkaross pressades i stål för att sedan kompletteras med avsevärt hantverksarbete. Modellen tillverkades även som 1942 års modell, för att till 1946 utvidgas till en hel modellserie omfattande sex olika versioner och karosserialternativ, som dock bantades till 1947 års modell. Den sista riktiga Chrysler Town & Country var av 1950 års modell. Givetvis väckte Chrysler Town & Country stor uppmärksamhet och inte minst gällde det de glamourösa Town & Country Convertible. Det medförde att även många andra "woodies" blev eftertraktade, men också att bilköparna ställde krav på motsvarande elegans. I klartext innebar det att pegamoidtakens tid snart skulle vara förbi.
Woodie med ståltak nyhet på lågprisbilar
Fram till 1949 hade Chrysler Corporation koncentrerat tillverkningen av stationsvagnar till koncernens billigaste märke, Plymouth. Det enda verkliga undantaget var, som nämnts ovan, Chrysler Town & Country Wagon. Med introduktionen av 1949 Second Series kom de första nyskapade efterkrigsbilarna från Chrysler Corporation. Till skillnad från GM och Ford, satsade Chrysler vanligtvis på att "byta allt på en gång". Med detta avsågs att samtliga märken inom koncernen fick ny design vid ett och samma tillfälle. Det låg i tiden att erbjuda marknaden stationsvagnar med riktigt ståltak (både Ford och GM gjorde samma sak till 1949), men Chrysler ansåg att ett sådant karosserialternativ skulle bli ohållbart dyrt för enbart Plymouth. Att ge Ford och Chevrolet ett försprång, var naturligtvis ändock helt uteslutet. Enda kvarvarande alternativet var då att satsa fullt ut. Därmed erbjuds kunderna att välja mellan Plymouth, Dodge, DeSoto och Chrysler stationsvagnar, vilka alla hade stålkarosserier som var kompletterade med riktigt trä. Med avsikt att ytterligare förhöja "woodie-atmosfären" kläddes även lastutrymmet med riktigt trä. För att hålla nere produktionskostnaden hade man dock till 1950 års modell ersatt de exteriöra mahognypanelerna med "Di-Noc", som var ett syntetmaterial, vilket vi kan klassa som en föregångare till moderna vinyltapeter. Under åren 1949 och 1950 tillverkades endast 1.400 Dodge Coronet Wagon, därav var bara 600 av 1950 års modell. Som en "förserie" tillverkades också 100 stationsvagnar helt i stål och såldes under modellnamnet Sierra. I och med 1951 års modell övergick Dodge till produktion av stationsvagnar helt i stål.
Bekvämlighet och moderna tider
Trots att Chrysler Corporation ansåg sig ha erbjudit marknaden helt moderna bilar, uteblev således försäljningssuccén. Anledningen härtill var att bilköparna tröttnat på träbilarnas ständiga underhåll. I instruktionsboken rekommenderades förnissning av träytorna så ofta som var sjätte månad! Hur noga man behövde följa denna anvisning berodde givetvis helt på hur bilen förvarades och användes. Efter några år utan underhåll, flitig användning och förvaring utomhus i regn och kanske rent av utsatt för minusgrader, for givetvis materialet illa. Men förvarades bilen i garage och om ett visst underhåll gavs vid behov, höll sig träslaget fint under minst lika lång tid som en lackering. Panelerna invändigt är av behandlad och fernissad plywood, mattorna är av gummi och en stor mängd förkromade detaljer har använts i interiören. Blandningen av material, med den lukt som trä och fernissa avger, ger en säregen känsla. Något som kanske inte uppskattades till fullo av bilköparna 1949 och 1950. Medan stationsvagnarna från Chrysler Corporation till viss del fortfarande var uppbyggda med trä, introducerade exempelvis Chevrolet redan 1949 en version helt i stål av sin stationsvagn. Träversionen såldes enbart i 3.342 exemplar och versionen i stål ännu sämre på grund av sen introduktion. Men av 1950 års modell, då samtliga Chevrolet stationsvagnar hade stålkaross, såldes inte mindre än 166.995 bilar! Några produktionssiffror för Dodge i årsmodell 1951 finns tyvärr inte.
Större inuti mindre utanpå
Liksom de tunga konkurrenterna GM och Ford, introducerade alltså Chrysler Corporation sina första nyskapade efterkrigsmodeller för modellåret 1949. Men trots en relativt god framförhållning, lyckades man inte hålla deadline. Hösten 1948 presenterades således 1949 års Dodge, som i själva verket var helt identisk med 1948 års modell! Inte förrän i februari 1949 kom slutligen "1949 The Second Series". Med K.J. Keller som president för Chrysler Corporation, skapades bilar som först och främst var rymliga. Det påstods att Keller ansåg, att man borde kunna färdas i varje bil, iförd hög hatt! Oavsett om koncernens bilar uppfyllde dessa "höga" krav, så lät i varje fall marknadsföringsavdelningen basunera ut "Higher inside - lower outside, wider inside - narrower outside, larger inside - shorter outside". 1949 års Dodge var faktiskt också lite kortare och ganska påtagligt lägre, samt naturligtvis mycket mer modern. Framskärmarnas form var integrerad i karossen, medan bakskärmarna alltjämt var en separat, utbuktande enhet. Billigaste modellserien var Wayfarer med kortare hjulbas och mindre totallängd, följd av Meadowbrook och Coronet. Alla tre modellnamnen var nya för 1949. Bland tekniska nyheter märktes kombinerat start och tändningsreglage, nya stötdämpare, (som i reklamen benämndes "sea-leg") för bekvämare åkkomfort, kraftigare bromsar och förkopplingsmotstånd till tändningen. Motorn var märkets "Get-Away" 6-cylindriga sidventilsmotor på 230 cu.in., utvecklande 103 hk, kopplad till en "Fluid-Drive" transmission. Dessutom kunde Coronet erhållas med "Gyro-Matic" 4-stegs halvautomatisk transmission. Till 1950 års modell behöll man samma kaross, dock med en rad detaljändringar. Grillen gjordes inte fullt så komplicerad utan dominerades nu av kraftiga, horisontella krombjälkar. Även bakskärmarna gjordes annorlunda och gavs en mer utdragen form. Samtidigt integrerades baklamporna i skärmarna. Under modellåret 1950 presenterades Dodge Diplomat som var märkets första 2dr hardtop. Fortfarande var den 6-cylindriga sidventilsmotorn det enda motoralternativet.
Fully loaded
Den bil som visas på bilderna i denna artikel är en top-of-the-line Coronet Wagon, med all utrustning som kunde erhållas! Till den extra utrustningen hörde däck med vita sidor, radio, blinkers, elektrisk klocka, värme och defroster, samt Gyro-Matic transmission. Lackeringen i "Island Green" påstås också ha varit ovanlig på denna modell, trots att just Coronet Wagon var avbildad med denna färg i 1949 års broschyr. Kanske just därför många valde någon av de andra färgerna när det var 1950! När det gäller lastkapacitet hade vagnen goda resurser. Dodge var något längre än flertalet konkurrenter i klassen och fälls ryggstödet på baksätet framåt, var lastutrymmet imponerande långt. Reservhjulet inskränkte inte på utrymmet i sidled, det förvarades under golvet i lastutrymmet där plats också fanns för domkraft och verktyg. Hela interiören var väl planerad och genomtänkt, panelerna som utgör lastgolv försågs med förkromade glidlister för att i någon mån skydda mot repor. Mycket vackert.
Av Jan-Eric C. Olfwenstam
SPECIFIKATIONER
1950 Dodge Coronet Station Wagon
Motor
Rak 6-cylindrig sidventilsmotor på 230,2 cu.in. (3,77 liter). Cylinderdiameter 82,55 mm, slaglängd 111,25 mm. Kompression 7.0:1. Effekt 103 hk vid 3600 v/min. Högsta vridmoment 26,22 kpm vid 1200 v/min. Längsmonterad fram.
Transmission
Gyro-Matic 4-stegs halvautomatisk transmission med växelväljare monterad på rattstången. Bakhjulsdrift.
Kaross/Chassi
Separat stålram med längsgående balkar och tvärstag. Karosseri av stål med inslag av trä.
Hjulupphängning
Fram individuell med spiralfjädrar och parallellogram. Bak stel axel med halvelliptiska bladfjäderpaket.
Bromsar
Safe-Guard hydrauliska trumbromsar. Parkeringsbroms med reglage av pistolgreppstyp, monterad till vänster om rattstången.
Hjul
Stålfälgar 15". Däck 7.60 x 15" 6-lagers.
Dimensioner
Hjulbas 123,5" (313,6 cm). Längd 517,1 cm. Bredd 185,1 cm. Höjd 166,3 cm (Sedan). Fordonsvikt 1.747 kg.
Volymer
Bränsletank 64,3 liter. Batteri 6 volt, 105 ampere-timmar.
Tillverkare
Dodge Division, Chrysler Corporation, Detroit, Michigan, USA.
