Han föddes den 3 juli 1898 — Donald Mitchell Healey. Grabben som personifierade den typiske, brittiske sportvagnsägaren! Många sammanfattar hans liv med två ord; rallyförare och bilkonstruktör. Men det räcker inte. Donald Healey var en visionär och en entreprenör, med näsa för att knyta till sig de rätta kontakterna. Healey åstadkom därmed att göra outplånliga avtryck i bilhistorien, att göra den mer färgstark och livsbejakande.
Eller vad sägs om att börja arbeta som 16-åring vid Sopwith Aviation Company i Kingston-on-Thames. Redan året därpå, som 17-åring upptogs han i Royal Flying Corps som pilot och stridsflygare i Första världskriget. Att alltså starta sin yrkeskarriär som bombflygare är inte allom förunnat, Donald Healey var definitivt en patriot och ett tekniskt geni!
Hans första flygning, iklädd uniform, skedde den 9 maj 1916 i BE2c No. 4509 som var ett konventionellt plan tillhörigt RAF (Royal Aircraft Factory) i Farnborough. Hans instruktör var en kapten Howell och flygturen höll bara på i 33 minuter. Den 15 juni på morgonen flög Donald Healey ensam i två och en halv timma och efter endast nio timmar totalt i luften var det klart! Den 20 juni 1916 erhöll han sitt Aviator´s Certificate No. 3139, utfärdat av Royal Aero Club.
Karriären i luften tog dock ett abrupt slut eftersom han av misstag blev nedskjuten av brittiskt luftvärn och som 18-åring, varvid han blev delvis invalidiserad. Han blev hemförlovad av Aircraft Inspection Department och skickad tillbaka till hemstaden Perranporth där han senare startade en verkstadsrörelse.
Han studerade samtidigt till ingenjör, men blev också alltmer intresserad av motorsport. Han njöt av fartens tjusning och bilar blev en väsentlig del av hans liv.
BILAR, SEGRAR OCH ÄVENTYR
Kanske började det 1921 när hans far gav honom en extra fin present. En fabriksny Buick med 6-cylindrig toppventilsmotor. En kvalitetsvagn med en för den tiden mycket modern motorkonstruktion som verkligen tilltalade Donald Healey. Redan då snurrade okonventionella tankar i huvudet på Donald. En av dem blev att på ett amerikanskt chassi bygga ett 15-sitsigt fordon försett med luftgummiringar. Vid den tiden förekom detta knappast i England. Alla tyngre fordon hade helgjutna däck med därtill hörande stötig och obekväm framfart.
Vid årsskiftet 1921—1922 gick Donald med i Truro Motor Club och började ägna sig åt tävlingar. Det började med att den lokala polisen spärrade av en lämplig vägsträcka utanför Perranporth och med en strippad bil utan avgassystem och vindruta klarade han sitt ”Land Speed Record” på 1 mile med en hastighet av 66 mph (105,6 km/tim).
Nu blev det formligen ett helt stim med olika bilar som passerade i hans hektiska liv! Här kan nämnas en stor Armstrong-Siddeley 30HP, två stycken 1914 Rolls-Royce 40/50 och något så udda som en ABC med luftkyld 2-cylindrig boxermotor! Detta var en till utseendet ganska konventionell, brittisk bil med en smal och hög kylare och tallrikshjul.
Verkstadsrörelsen hade nu utvecklats fullt ut till en bilverkstad och utefter gatan hade Donald Healey inte mindre än två bensinpumpar där man kunde tanka av det då välkända fabrikatet Pratts, med det fyndiga tillägget ”Mixture”. Ytterligare bilmärken som Healey prövade lyckan med i sin tävlingsverksamhet var Morris, Trojan, Jowett och Morgan.
Motorsporten var då ännu i sin vagga och det var inget ovanligt att riktiga sportsmän lärde känna varandra genom sin gemensamma hobby, eller sitt kall som en del av dem kallade det. En av dessa sportsmän som Donald Healey träffade var Jack Sangster som tillverkade bilmärket Ariel. En liten touring med 4-cylindrig sidventilsmotor på 1,1 liter. Motorn tillverkades för övrigt av Jack´s far Charles Sangster. Donald blev erbjuden att provköra en Ariel 10 och resultatet blev att Donald ställde upp med denna bil i det brittiska RAC-rallyt.
Men redan 1923 lärde Healey känna de legendariska bröderna Riley; Victor Riley som var direktören, Cecil Riley som var kamrer, Alan Riley som var konstruktör och Percy Riley som var teknikern. Nu kunde man se Healey bakom ratten på Riley Nine och Riley Redwinger! Små, läckra bilar för sin tid med en imponerande toppfart av 70 mph (112 km/tim) i standardutförande.
1924 blev Healey bekant med Cecil Kimber på Morris Garage, sedermera M.G. och snart rattade Healey M.G. Super Sports. 1929 var Healey något av en pionjär att som britt tävla utomlands. Då startade han i Monte Carlo Rallyt från Riga till Barcelona i en liten Triumph Super Seven. Även 1930 körde Healey Monte Carlo Rallyt med Triumph Super Seven.
Hemma hos Donald Healey samlades prisbucklorna på rad. Hedervärda priser, men fortfarande ingen totalt genombrytande seger — men det skulle komma! Om vi för ett ögonblick ser tillbaka på detta, hans första decennium inom motorsporten, så är det fascinerande med vilken livsglädje och framåtanda, som Healey lyckades prägla historien! Man får känslan att han stressade sig genom livet, men inget kan vara mer felaktigt när det gällde Donald Healey! Hans framgångsbana hade knappt börjat!
MED SEGRAR MOT ETT NYTT KRIG
Det legendariska bilmärket Invicta började ganska blygsamt 1925 då konstruktören Noel Campbell Macklin försökte sig på att bygga en bil där föraren i princip skulle slippa växla! Orsaken var att hustrun till finansiären Philip Lyle inte klarade av att växla! Men snart nog blev de välbyggda Invicta både större och snabbare.
Donald Healey kom inte att stifta bekantskap med bilmärket förrän 1929 då systrarna Cordery avverkade 30.000 miles (4.800 mil) på 30.000 minuter (500 timmar = knappt 21 dygn) på Brooklands och företaget därvid erhöll det åtråvärda Dewar-priset.
Året innan hade hans vän Gordon Parnell vänligen lånat ut sin kompressormatade Triumph Super Seven med vilken Healey totalsegrade i brittiska RAC-rallyt 1928 och i Brighton Rally 1929. När Noel Macklin eftersträvade mer publicitet för Invicta 1930, vände han sig till Humphrey Symonds på tidskriften The Motor. Från honom fick Macklin tipset att kontakta en framåt grabb som hette Donald Healey.
Så kom det sig att Healey började köra Invicta. Macklin ställde en Invicta 4 ½ Litre till hans förfogande. Det började med ett deltagande i Alford Alpenfahrt 1930 som torde ha varit det första Österrikiska Alprallyt. I stenhård konkurrens med bland andra Hans Stuck på Austro-Daimler erhöll Healey priset ”Hill-Climb Champion of Europe”.
1931 deltog Donald Healey i årets Monte Carlo Rallye med start i Stavanger i Norge. Som co-drivers hade han de två journalisterna Humphrey Symonds och Lewis Pearce. En besvärlig körning där de första 160 milen gick på snö och is genom Norge och Sverige. Vid en av flera avåkningar gick det så illa att bakaxeln kröktes och blev obrukbar. Något service-team fanns naturligtvis inte att tillgå, men efter omfattande ansträngning lyckades man banka den 7,5 cm sneda axeln rak igen och fortsätta tävlingen. Trots en avsevärd tidsförlust fullföljde Healey inte bara tävlingen, utan blev totalsegrare!
Under 1931 fortsatte Healey att skörda segrar i mängd, hela tiden med Invicta. 1932 startade han i Monte Carlo Rally från Umeå och 1933 från Tallinn. Trots att Healey var förtjust i Invicta och att han hade en mycket god relation till bröderna Riley, så ingick han ett avtal hösten 1933 med Colonel Holbrook, verkställande direktör på Triumph. Han skulle köra en specialversion av Triumph Nine med namnet Gloria.
1934 mottog Donald Healey en gigantisk pokal, benämnd ”Coupe de l´illustration Automobile” för att under tre år i rad intagit 1st, 2nd eller 3rd plats i Monte Carlo Rallye.
Till 1935 användes den nya Triumph Dolomite som tävlingsvagn. Ännu en gång valde Healey att starta från Umeå, men den resan blev en aning kortare. Det blev tyvärr även tävlingsbilen efter att ha haft en väl hårdhänt kontakt med ett tåg på en järnvägsövergång i Danmark! Det mesta av frampartiet, ända till vindrutan, blev totalt söndermosat och Helaey med sällskap kunde vara lyckliga att de undkom med blotta förskräckelsen.
Men händelsen avskräckte inte Healey. 1936 startade han i Monte Carlo Rallye igen. Men denna gång aktade han sig för Danmark och valde istället Tallinn som startplats. Bilen var en annan Triumph Dolomite och Healey hamnade på 8:e plats, bara fem sekunder efter vinnande ekipage som var en amerikansk Ford V8.
Under 1937 och 1938 fortsatte Donald Healey sin tävlingsverksamhet med framgång, men i mitten av 1938 började det bli ont om stål till bilindustrin och 1939 var det totalstopp eftersom ett nytt världskrig var i antågande. Men med erfarenheterna från alla rallytävlingar Var Healey uppskattad av bilindustrin som konstruktör. Bland annat arbetade han åt Triumph de sista åren före kriget och under Andra världskriget arbetade han med pansarbilar på uppdrag av Humber.
Under kriget tjänstgjorde såväl Donald Healey som hans tre söner John, Geoff och Brian i det brittiska försvaret, fördelat på alla tre vapenslagen; armén, flottan och flyget.
HEALEY SOM BILMÄRKE
Direkt efter krigsslutet 1945 startades Donald Healey Motor Company, vilket skedde i en gammal RAF-hangar i Warwick. Med ett så hektiskt och händelserikt liv skulle man kanske tro, att Donald Healey skulle ta det åtminstone lite lugnare. Förutom alla äventyr i biltävlingar hade han upplevt två världskrig och han var 48 år. Men det gick inte ens att antyda till Donald. Tvärtom kavlade han upp skjortärmarna och gav sig in på större projekt än någonsin förut!
Med små resurser var det ogörligt att skapa ett bilmärke med enbart egenproducerade delar. Som så många andra valde Healey att skapa bilen själv, men att köpa drivlinan från en redan existerande bilindustri.
Den första vagnen av märket Healey kom redan 1946 och var försedd med motor från Riley. Healey som bilmärke vann stor uppmärksamhet genom täta tävlingsframgångar i slutet på 40-talet.
Men Donald Healey ville mer. Grabben hade visioner och han försökte inleda ett samarbete med General Motors om att få köpa motorer från Cadillac. När han fick nej vände sig Healey till Nash-Kelvinator Corporation. Resultatet blev en komplett drivlina från Nash med en sportvagnskaross från Healey som visades 1951.
Men Nash hade ett samarbete med Pinin Farina och en ny, mer amerikaniserad vagn togs fram till 1952 under namnet Nash-Healey. Dessa vagnar var främst avsedda för USA och Donald Healey hade kvar målsättningen att skapa en brittisk sportvagn. Mindre och lättare än Healey och med en annan motor än den från Riley, som han visste skulle läggas ner.
AUSTIN-HEALEY FÖDS
En helt ny, modern och lätt sportvagn konstruerades och försågs med en 4-cyl toppventilsmotor på 2,660 liter från Austin A90 Atlantic. Effekten var 90 hk vid 4000 v/min. Det blev något av en sensation när denna Healey premiärvisades på 1952 London Motor Show. Namnet var initialt Healey Hundred med anspelning på att toppfarten var 100 mph (160 km/tim).
Donald Healey var inne på rätt väg. En liten, lätt vagn på bara 865 kg och en för fordonstypen ganska väl tilltagen motor. Nu var en vinnare skapad och en som snabbt insåg detta var Leonard Lord, chef för Austin. Det gällde ju inte bara att bygga en attraktiv sportvagn. Lika viktigt var att även nå ut till kunderna och att erbjuda dessa en väl utbyggd servicekedja.
Det sistnämnda kunde Leonard Lord erbjuda. Upplägget initialt var att Healey tillverkade bilarna med drivlina från Austin, men att dessa sedan såldes via samtliga återförsäljare för Austin och att Austin fick bli en del av märkesnamnet. I samma stund som bilmärket ändrades från Healey till Austin-Healey, ändrades också modellnamnet Hundred till 100. Utöver skälig affärsvinst på själva bilen begärde Healey dessutom en ersättning för varje såld bil som bar hans namn.
Därmed kan sägas att namnet Healey blev ett värdefullt varumärke i sig, som gick att ta betalt för. Idag vanligt, men inte lika självklart för drygt 60 år sedan. Donald Healey avled den 6 februari 1988 i en ålder av drygt 89 år. Han hedras över hela världen för sina ovärderliga insatser i bilhistorien som sådan, och speciellt för hans livsverk inom brittisk motorsport.
Av Jan-Eric C. Olfwenstam
Läs utvecklingen av Austin-Healey i en redan publicerad artikel!
