Donald Healey hade målsättningen att skapa en brittisk sportvagn med körglädje men till överkomligt pris. Mindre och lättare än de bilar av märket Healey han hade börjat tillverka 1946. Dessa var försedda med motor och bakaxel från Riley, vars konstruktion han visste skulle upphöra. Ersättaren till drivlinan fann Healey hos Austin i deras A90 Atlantic. Efter flera samarbeten med andra tillverkare, fann han tiden mogen för en helt ny, modern och lätt sportvagn.
Låg, bred och kort för bästa möjliga köregenskaper. Självklart skulle den enbart vara 2-sitsig. Som utgångspunkt för grillen använde man sig av designen från Healey Westland, men precis som Mercedes-Benz senare gjorde, blev grillen lägre och bredare.
Tekniskt användes en lådbalksram där karossen svetsades fast, fram användes parallellogram med länkarmar och spiralfjädrar och bak halvelliptiska bladfjädrar. Detta kompletterades med en 4-cyl toppventilsmotor på 2,660 liter från Austin A90 Atlantic. Effekten var 90 hk vid 4000 v/min. Kraftöverföringen skedde med hjälp av en helsynkroniserad 3-växlad låda med overdrive på tvåan och trean.
Det blev något av en sensation när denna Healey premiärvisades på 1952 London Motor Show. Namnet var initialt Healey Hundred med anspelning på att toppfarten var beräknad till 100 mph (160 km/tim). I själva verket presterade vagnen 170 km/tim!
Donald Healey var inne på rätt väg. En liten, lätt vagn på bara 865 kg och en för fordonstypen ganska väl tilltagen motor. Nu var en vinnare skapad och en som snabbt insåg detta var Leonard Lord, chef för Austin. Faktum är att han upptäckte bilen direkt på bilutställningen och blev så exalterad, att Leonard Lord inledde förhandlingar på stående fot med Donald Healey.
I all hast snickrade man ihop ett avtal och bilen som kommit till London Motor Show som en Healey, lämnade utställningen tio dagar senare som en Austin-Healey!
Det gällde ju inte bara att bygga en attraktiv sportvagn. Lika viktigt var att även nå ut till kunderna och att erbjuda dessa en väl utbyggd servicekedja. Det sistnämnda kunde Leonard Lord erbjuda. Upplägget blev att Healey tillverkade bilarna med drivlina från Austin, att dessa sedan såldes via samtliga återförsäljare för Austin och att Austin fick bli en del av märkesnamnet. I samma stund som bilmärket ändrades från Healey till Austin-Healey, ändrades också modellnamnet Hundred till 100. Utöver skälig affärsvinst på själva bilen begärde Healey dessutom en ersättning för varje såld bil som bar hans namn.
Därmed kan sägas att namnet Healey blev ett värdefullt varumärke i sig, som gick att ta betalt för. Idag vanligt, men inte lika självklart för drygt 60 år sedan.
ÄNDRADE PRODUKTIONSPLANER
Initialt var tanken att bilarna skulle sättas samman hos Donald Healey Motor Company i Warwick. Men vi skall komma ihåg att bilen på London Motor Show var en prototyp. Inte en bil som hade hunnit till serieproduktion. Det visade sig snabbt att Austin-Healey skulle bli efterfrågad och beslutet togs att karosserna till en början skulle framställas hos Jensen, men att sammansättningen skulle ske hos Austin i Longbridge. Samtliga exemplar gjordes dock inte i Longbridge.
Basmodellen kallades 100 BN1 och tillverkades i 10.688 exemplar i Longbridge under åren 1953—1955. Men Donald Healey med ett förflutet inom bilsporten insåg givetvis vikten av att hans bilar både syntes på tävlingsbanorna och helst också var framgångsrika! Därför skapades modellen 100S i slutet av 1954 som 1955 års modell. Denna modell byggdes i enbart 50 exemplar och produktionen skedde i Warwick.
100S hade topplock av lättmetall och 4-växlad låda med overdrive. Hela karossen byggdes i aluminium hos Jensen. Dessutom blev grillen mindre och bilarna saknade stötfångare. Istället för standardmodellens 90 hk presterade 100S inte mindre än 132 hk och toppfarten angavs till 230 km/tim.
Ytterligare en variant såg dagens ljus, kallad 100M, där bokstaven stod för ”Modified”. Det var standardbilar från produktionen i Longbridge som transporterades över till Warwick. Där försågs motorn med ett högkompressionstopplock med en effektökning till 110 hk. Flertalet av de cirka 1.150 vagnarna försågs med 2-färgslackering.
Inför modellåret 1956 gjordes en del små uppdateringar, vilket föranledde tillverkaren att kalla bilarna 100 BN2. Främsta skillnaden var att den 4-växlade lådan nu blev standard även i basmodellen. Under modellåret tillverkades 3.924 bilar varav inte mindre än 1.159 plockades över till Donald Healey Motor Company i Warwick för modifiering.
NU VAR DET LÄGE FÖR SEX CYLINDRAR
Bland vanliga familjebilar ställdes det allt högre krav på rymlighet och prestanda. En utveckling som ledde till större och kraftigare motorer. En trend som naturligtvis smittade av sig på sportvagnar som Austin-Healey. Dels gällde det ju att uppvisa bättre prestanda än familjebilarna, dels hade man ju vanan inne att plocka mesta möjliga från standardbilarna. Detta för att kunna hålla rimliga priser. När då den normala bilfloran kom med större och starkare motorer, så följde man självklart med.
Hösten 1956 kom så 100-6 som 1957 års modell. Utseendemässigt kändes den nya modellen lätt igen på en ny, låg grill med vågräta kromlister. Slagvolymen var faktiskt aningen mindre med sina 2,639 liter, men den 6-cylindriga motorn gick mer behagligt och gav i basutförande 102 hk vid 4600 v/min. Motorn hade precis introducerats i Austin A90 och Wolseley 6/90, vilket man utnyttjade även för Austin-Healey.
Men det skedde en utveckling även på annat sätt. Fartglada unga män med rutig keps och racinghandskar hade blivit några år äldre. Inte så mycket, men tillräckligt för att flickan de raggade upp med sin 2-sitsiga sportvagn hade blivit mamma! En ny kundkrets uppstod! Många unga män ställdes inför kravet att skaffa en familjebil.
I det läget förlängde man hjulbasen på Austin-Healey och erbjöd marknaden även en 2+2-sitsig modell. Givetvis fortsatte man att tillverka även den rent 2-sitsiga.
OVÄLKOMMEN RATIONALISERING
Redan 1952 hade Austin Motor Company gått samman med Nuffield Organisation och British Motor Corporation (BMC) bildades. Förutom Austin och Austin-Healey kom Morris, Riley, M.G., Wolseley och Vanden Plas att ingå i koncernen. Det gav enorma rationaliseringsvinster eftersom mycket teknik kunde användas gemensamt. Utvecklingen av nya bilmodeller kunde också kostnadsmässigt fördelas.
Något av en revolution var det när BMC lät Pinin Farina rita en helt ny design för de mellanstora familjebilarna. Samma kaross användes av samtliga bilmärken! Enbart grill och andra detaljer skiljde bilarna åt! Ett mycket djärvt steg i det konservativa England. Introduktionerna skedde stegvis, märke efter märke, med början i december 1958 till april 1959.
Sportvagnen M.G. Midget hade ju hängt med i olika utvecklingsfaser ända sedan 30-talet, men på 1955 års Le Mans dök det upp en helt ny vagn som kom att heta M.G. MGA när den debuterade officiellt i september som 1956 års modell. En vagn som omedelbart blev mycket populär. Men enligt flertalet ansågs Austin-Healey vara en strongare bil med betydande tävlingsframgångar och 6-cyl motor. Därför var det en viss bestörtning bland Austin-Healey entusiasterna, när de nåddes av beskedet att produktionen av Austin-Healey skulle flyttas från Longbridge till Abingdon och framställas sida vid sida med MGA.
Men flytten gick under 1957. Av 100-6 hann tillverkas 6.045 bilar i Longbridge, varefter det blev 4.241 exemplar i Abingdon. Av 1958 års modell tillverkades 4.150 bilar. Effekten hade nu stigit till 117 hk och den rent 2-sitsiga versionen slutade tillverkas.
SISTA AUSTIN-HEALEY BLEV 3000
MGA såldes i 58.750 exemplar redan första årsmodellen. Men det var en billigare bil med 4-cyl motor på 1,5 liter. Men för Austin-Healey var det nödvändigt att distansera sig från ”lillebror”. Det skedde först hösten 1959 då Austin-Healey 3000 Mk I introducerades. Åter igen fanns en rent 2-sitsig version, men den sålde bara i 2.825 exemplar medan den 2+2-sitsiga versionen producerades med 10.825 bilar.
Den markanta skillnaden mellan 100-6 och 3000 Mk I var en större motor på 2,912 liter och 124 hk vid 4600 v/min. Den nya 3000 Mk I blev en idealisk rallybil för hela BMC-koncernen. Toppåren blev 1960 och 1961, där de två mest framstående förarna, tvillingarna Donald och Erle Morley blev ett begrepp i rallyvärlden! Men det fanns även andra duktiga rallyförare som körde Austin-Healey 3000. Vi kan nämna Pat Moss (sedermera hustru till Erik Carlsson ”På Taket”), Ann Wisdom, Bill Sheperd och John Gott. Ytterligare ett känt rallyess som körde Austin-Healey 3000 var allas vår Timo Mäkinen, men han var inte aktuell på den här bilmodellen förrän till 1963.
Dessa duktiga förare vann massor med storslagna segrar, men efter Timos seger i 1963 års Monte Carlo Rallye, blev det glesare mellan framgångarna. Orsaken var att en liten illbatting i BMC-familjen surrade runt som en ilsken geting! Den lystrade till namnet Mini Cooper, vägde mindre än hälften mot Austin-Healey och var alldeles förbluffande rolig att köra. Speciellt om man körde riktigt fort…
Inför årsmodell 1961 introducerades Austin-Healey Mark II. Samma motor, men med tre förgasare istället för två och effekten ökad till 132 hk vid 4750 v/min. 0—60 mph klarades på 11 sekunder blankt och toppfarten var garanterad till 179 km/tim. Det är lätt att skilja denna generation från tidigare då bilarna försågs med en ny grill. Grundformen var densamma, men nu återgick man till vertikala kromribbor igen, med anspelning på den ursprungliga Austin-Healey 100.
AUSTIN-HEALEY ÄR AVGUDAD IDAG
Vi skall ha klart för oss att USA var den största försäljningsmarknaden. Dit exporterades fler Austin-Healey, än till alla andra länder tillsammans — inklusive England! Som tidigare erbjöds marknaden dels en 2-sitsig version och en 2+2-sitsig. Men under 1961 och 1962 såldes bara 355 exemplar av den förstnämnda, men 5.095 bilar av den senare. Kraven på ökad komfort och utrymme gjorde sig allt mer gällande i USA och det var detta som påverkade fördelningen mellan de olika versionerna.
Som årsmodell 1962 och 1963 presenterades så Austin-Healey Mk II Convertible! Bland nyheterna noterades bland annat uppvevbara fönster i dörrarna och välvd vindruta. Tekniskt gick man ifrån de tre förgasarna och använde sig av dubbla 2-ports SU-förgasare. Med detta tappade man bara en hästkraft, men fick ändå en marginell förbättring av accelerationen som noterades till 0—60 mph på 10,4 sek. 6.113 bilar byggdes i detta utförande.
Så kom slutligen 3000 Mk III som gjordes 1964—1968 i totalt 17.712 exemplar. Vindrutan blev ytterligare välvd, separata lampor både fram och bak för parkeringsljus respektive blinkers, bekvämare stolar, mittkonsol och modernare utformning av instrumentpanelen.
Tiden hade kört ifrån Austin-Healey. Allt hårdare säkerhetskrav från amerikanska myndigheter gjorde det omöjligt att fortsätta sälja Austin-Healey i USA och den övriga världsmarknaden var alldeles för liten. Dessutom satsades det allt mer på M.G. som fick 6-cylindrig motor 1967 och från 1973 kunde erhållas med V8-motor från Rover.
Men det faktum att det aldrig kom någon riktigt modern Austin-Healey har resulterat i en fanatisk kult (med all rätt) över denna välbyggda sportvagn! Blotta åsynen av dessa bilar får adrenalinet att stiga och habegäret känner nästan inga gränser!
Av Jan-Eric C. Olfwenstam
