De vagnar som American Motors Corporation producerade under sextiotalet var mer ansedda som tillförlitliga och ekonomiska kvalitetsvagnar, än som vassa high performance cars.
Därmed inte sagt att alla tidigare modeller var undermotoriserade. Redan 1957 kunde Rambler Rebel Hardtop erhållas med en 327 cu.in. V8 som utvecklade en effekt på 255 hk. Med sin låga vikt var den faktiskt en av de snabbare vagnarna vid denna tid, dock byggdes endast 1.500 exemplar, utrustade med denna motor.
Det hästkraftskrig som bröt ut inför 60-talet stämde dock inte med den policy som American Motors förde. George Romney, president och styrelseordförande för AMC, hade initierat märket som ett alternativ för de kvalitets- och ekonomiskt medvetna köparna. På detta byggde man större delen av marknadsföringen under första hälften av 60-talet, och lyckades på så sätt hålla kvar sin marknadsandel under denna tidsperiod.
I mitten av decenniet skapades en ny dimension muskelbilar där Ford Mustang var stilbildare. American Motors började 1967 tillverka AMC Javelin och bara ett halvår senare - 1968 - kom den kortare, lättare och rent tvåsitsiga AMX. Båda kunde beställas med en effektstark motor på 390 cu.in.
AMX blev trots goda prestanda och ett attraktivt pris aldrig någon större försäljningsframgång och lades ned efter tre modellår.
Förklaringen var att flertalet köpare ansåg att en sportig bil med baksäte var mer praktiskt. När så muskelbilseran var över 1971, valde American Motors att koncentrera produktionen av sportvagnar till Javelin.
GOLVSPAKAR
Hurst hade gjort sig ett gott namn genom att tillverka högkvalitativa mekanismer för golvspakar, både för manuella och automatiska transmissioner under åren. Man var sedan länge underleverantör till General Motors och Chrysler.
Detta utvecklades till att man även åtog sig, att seriemässigt bistå med konvertering av vissa bilar och med tiden växte denna gren, för att blomstra som mest under åren 1968-1972, men fortfarande konverterar man fabriksbilar.
Om ett pris skulle ha delats ut i förvandlingskonst för bilar är det troligt att den professionella konverteringen av Rambler, som gjordes av Hurst Corporation, skulle ha vunnit 1969 års pris.
Rambler var koncernens minsta och lättaste bil. När karossen introducerades som 1964 års modell hette den Rambler American, och var under 1966-1969 faktiskt ett eget bilmärke. De större vagnarna hade kvar sina tidigare modellnamn, men som märkesnamn användes AMC i stället för Rambler.
Rambler tillverkades till och med 1969 års modell, därefter upphörde tillverkningen av modellserien och ersattes av AMC Hornet.
För att möta konkurrenterna kontaktades Hurst Corporation för ett samarbete och man beslöt att tillverka en serie högpotenta bilar av 1969 års modell. Totalt blev det 1.512 st Rambler SC/Rambler Hurst av 1969 års modell, komplett utrustade av Hurst.
Man tog helt enkelt den minsta och lättaste bilen och försåg den, med den största V8 som fanns tillgänglig, den 390 cu.in. som användes i Javelin och AMX.
Det var en snäll och vridstark motor som utvecklade en effekt på 315 hk vid moderata 4600 v/min. Visserligen hade konkurrenterna motorer som gav minst 100 hk mer, men i gengäld vägde lilla Rambler, fullt körklar med V8, inte mer än 1.430 kg!
FÖRNÄMLIGA BROMSAR
Genom att SC/Rambler Hurst var en mycket billig bil och den redan befintliga produktiosmotorn hade en så pass hög effekt, kunde priset för denna lilla \"godbit\" sättas så lågt som oslagbara $2.998.
Till den potenta motorn kopplades en kraftigt tilltagen manuell 4-växlad transmission från Borg-Warner. Genom vagnens låga vikt var denna kraftiga växellåda i det närmaste oförstörbar. Självklart försågs den med växelmekanism och spak från Hurst som gjorde den mycket smidig och lättväxlad.
Drivlinan avslutades med AMC limited slip differentialspärr, och utväxlingen 3,54:1 i kombination med 14 hjul, vilket kanske var i lägsta laget för bekväm normalkörning, men för optimal acceleration var det perfekt.
För att inte bara kunna komma upp från noll till 160 km/tim på några sekunder, utan snabbt kunna komma ned till noll igen, monterades servoassisterade bromsar som arbetade med väldimensionerade skivor fram, men med standardtrummor bak.
Genom den låga vikten var faktiskt denna SC/Rambler Hurst en av de amerikanska bilar, som hade de allra bästa retardationsvärdena detta år! Något som en del andra muskelbilar verkligen inte hade, ingen nämnd, ingen glömd!
Vidare utrustades den som standard med styvare fjädrar, en kraftigare krängningshämmare, kraftiga momentstag bak och hårdare stötdämpare runt om.
Fälgarna var av stål, men utformades som lättmetallfälgar i sin design. Däcken som användes var Goodyear E70x14.
För att hålla motorn väl kyld under alla förhållanden, monterades ett större kyl och en väl tilltagen termostatstyrd slirfläkt. Vid hög och jämn hastighet ger detta system ett mindre kraftbortfall och tystare gång.
Avgassystemet var dubbelt och grenrören var av extractortyp för bästa effekt.
GOD STANDARDUTRUSTNING
Till standardutrustningen hörde också andra saker som på många liknande bilar, bara fanns som options. Bland annat en varvräknare, graderad till 8000 v/min, men rödmärkt från 5000. Interiört försågs också vagnen med separata framstolar och röd-vit-blå nackstöd.
Utvändigt var SC/Rambler Hurst mycket olik ordinära Rambler. Samtliga vagnar lackerades vita med en mycket iögonfallande röd, vit och blå dekor, grillen och partiet runt bakljusen var svartlackerade.
På framskärmarna placerades 390-emblem och motorhuven försågs med racinginspirerade utvändiga låssprintar.
Det som även för den oinvigde skvallrar om, att det rör sig om en extraordinär vagn, är det stora luftintaget som kröner motorhuven. Intaget har ett vacuumreglerat spjäll och vid fullt gaspådrag öppnas spjället helt för att mata förgasaren med kall och syrerik luft.
Bilen visades för första gången, så sent som den 8 mars 1969 på den världskända Chicago Auto Show. På en stor banderoll i visningsmontern stod att läsa Rambler does the quarter mile in 14.3.
Även om vagnen möttes med en viss skepsis, kunde ingen vara oberörd av detta kollosala förvandlingsnummer, en av de minsta och motorsvagaste bilarna på marknaden hade förändrats så till den grad att den kunde \"bita ifrån sig\" ordentligt.
Man förvånades också över den rikhaltiga standardutrustningen, detta var mycket ovanligt hos övriga amerikanska fabrikanter, men mest förvånades man över det häpnadsvärt låga priset, $2.298.
FACTORY CLASS
För att klassa in i dragracingens Factory Class Competition krävdes att 500 bilar tilverkades. Denna siffra passerades i ett tidigt skede och de presumtiva köparna kunde på dragstripen se hur snabb vagnen var, i rent skyltfönsterskick.
Funderingar fanns faktiskt hos AMC, att seriemässigt bearbeta den befintliga motorn till en så pass mycket högre effekt, att kvartsmilen skulle kunna klaras på 12 sekunder, men projektet kom aldrig till skott. Tiderna förändrades nästan i ett slag, och det blev inte längre så högintressant att preparera serievagnar till denna omåttliga grad.
Rubrikerna i reklamen för SC/Rambler Hurst var slagkraftiga och utmanande. För de som inte ville tillbringa sin lördagskväll på the local drag strip skrev man, Maybe the drag strip is not your bag. No matter. You can boggie the brains of the boulevard crowd, by just showing up your SC/Rambler.
För att reta konkurrenterna riktigt skrev man, You can make life miserable for any GTO, Road Runner, Cobra Jet or Mach 1. Självförtroendet var det inget fel på men det var inte bara skryt! Faktum var att den lilla ilskna SC/Rambler gav många ordinära muscle cars en ordentlig läxa.
ORIGINALDÄCKEN KVAR
Chris och Penny Blue, Springfield, Ohio, USA, köpte sin blårödvita demon av dess förste ägare i oktober 1981. Den hade då bara rullat 27.126 miles, (4.365 mil), och sedan dess har den inte körts mer än knappt 500 mil!
Den har fortfarande originaldäcken kvar fram, men bakdäcken är av lätt förklarliga skäl utbytta...
Bilen är i ett helt orört originalskick, så när som på en omlackering och nya utvändiga emblem. De var extremt svåra att hitta, och till sist vände sig Chris till en tillverkare av emblem i Kansas för att få nya gjorda.
Den är utrustad med alla options som erbjöds till SC/Rambler Hurst, det vill säga en AM-radio! Det var faktiskt det enda option som kunde beställas till denna modell.
Chris arbetar som handelskonsulent för ett konfektionsföretag, men har ett brinnande bilintresse. Anledningen till att han köpte sin lilla Rambler var dels ett bra pris, dels dess prestanda, men framförallt eftersom det är en extremt ovanlig samlarbil som väl kompletterar garagekamraten, en 1955 Chevrolet 4dr Sedan.
Vid de väl valda tillfällen Chris är ute och luftar sin samlarbil, kör han försiktigt med den, men därmed inte sagt att han inte vågar ge den allt någon gång.
- Den har en helt förbluffande acceleration, jag upphör aldrig att förvånas över mitt lilla energiknippe, kommenterar Chris.
LOVORDADE TESTKÖRNINGAR
Självklart erbjöd AMC den nya modellen till motorpressen för testkörningar 1969.
Car Life, lovordade SC/Rambler i det mesta. Acceleration, instrument, kontroller, och mekanik fick höga betyg, det enda som anmärktes på var en lite för mjuk fjädring fram för att stötta upp den tunga motorn, och att Carter-förgasaren fungerade utmärkt, men att den inte kom till sin fulla rätt on the strip.
Super Stock Magazine, föll inte för den glada lackeringen, däremot överraskades man av de goda vägegenskaperna hos den lätta vagnen: Den känns lika stabil i 175 km/tim som i 100. Man berömde också den direkta styrningen som gav en god vägkänsla.
Vidare kommenterades den låga prissättningen: SC/Rambler är en ärlig bil. Den är precis vad den utger sig för; en lågt prissatt, välutrustad high performer, som bjuder på en säker och bekväm vardagskörning. Den har ändå förmåga att ge gott motstånd, då det är dags för lördagskvällens uppvisning på en dragstrip. Få bilar kan 1969 ge så stor valuta för pengarna!
Speed & Supercar körde liksom Car Life, SC/Rambler på kvartsmilen och mätte upp en tid på 14,2 sekunder/101 mph. Men utan ljuddämpare och byte till däck med mjukare gummiblandning, kunde den köras på 13,9 sekunder/103 mph.
Toppfarten begränsades av den låga bakaxelutväxlingen till ungefär 110 mph, (176,9 km/tim), men från noll accelererade den upp till toppfarten på bara 17,5 sekunder! Inte illa för en bil som i svenskt penningvärde 1969, inte kostade mer än 14.700 kronor!!!
Av Jan-Eric C. Olfwenstam
