Mannen är moderat politiker och sitter i Svea hovrätt i Stockholm som nämndeman. Han är med och dömer i en rad olika trafikbrott som bilister har överklagat. Av allt att döma har han fått en klar bild hur vissa poliser handskas vårdslöst med sin maktställning.
Det normala är tyvärr att domstolarna kategoriskt dömer till bilisternas nackdel. Även om polismannen kallas till vittnesförhör och ord står mot ord, så hjälper det inte. Domstolarnas resonemang är att den enskilde polisen inte har någon personlig vinning av att ljuga. Däremot anses det att varje bilist är oärlig och alltid ljuger för att försöka rädda sitt eget skinn.
— Jag litar inte på polisen, säger nämndemannen som är anklagad för två fortkörningar. Hans uttalande grundar han på egen erfarenhet från sitt ämbete på Svea hovrätt.
JAGAD I 18 MÅNADER
Det var 2010 som nämndemannen påstås ha kört i 60 km/tim på en 50-sträcka. Något som han nekar till och istället har han låtit ärendet gå till åtal. Men han har vägrat låta sig delges åtalet genom att hålla sig undan.
Vid nästa ärende anklagas han för att ha kört 109 km/tim på en 70-sträcka. En blygsam förseelse som ändå brukar rendera i körkortsåterkallelse. Även denna händelse anser nämndemannen vara illvilja från polisens sida. Han är övertygad att vid en kommande rättegång kommer han att bli fälld för båda förseelserna, alldeles oavsett vilka vittnen eller andra bevis han åberopar. Hans erfarenhet säger honom att det inte går att lita på poliser och att de med lätthet ljuger som en häst travar.
Man har försökt delge honom både genom att besöka hans hemadress och genom att skicka brev.
NÄMNDEMANNEN NUMERA EFTERLYST
Medan man har jagat mannen vid hemmet och på andra platser, har han lugnt ”gömt” sig på Svea hovrätt där han utövat sitt ämbete i godan ro. Uppenbarligen har man inte reflekterat över att han faktiskt arbetar på en domstol!
Nu har Södertörns tingsrätt tröttnat på katt och råttaleken och utfärdat en efterlysning. Orsaken är att tiden rinner iväg och att man riskerar att de misstänkta brotten preskriberas.
RÄTTSLÖSHETEN I TRAFIKMÅL
Den som anser sig felaktigt beskylld vid en misstänkt trafikförseelse har alltid rätt att neka i alla instanser, från då den påstådda överträdelsen begicks, intill dess att slutlig dom har fallit.
Ofta tar polisen illa vid sig vid ett nekande och försöker övertala bilisten att skriva på en ordningsbot. När man då inte når någon framgång, skapas ett agg mot bilisten hos många poliser. Samtliga fall som hamnar i domstol är ju just därför att bilisten nekat att erkänna ordningsboten.
Ändock anser domstolarna att polisens ord väger tyngre, därför att polisen saknar egen vinning. Men så är det ju inte alls! I botten ligger ju en irritation i samtliga fall och i många ärenden har det vuxit till en aggression mot bilisten. Således föreligger det prestige, vilket i sin tur ger all anledning för polisen att avhålla sig från sanningen.
Om en polis vittnar i domstolen och blir tillfrågad hur händelsen utspann sig, så i 99 fall av 100 berättar polisen näst intill ordagrant vad han eller hon är ålagd i polisföreskrifterna att göra. När frågan ställs om polisen minns det särskilda fallet, så är svaret nästan alltid nej. Det har ju då förflutit en viss tid från det misstänkta brottet intill dess att rättegång sker.
Ett sådant vittnesmål är inte värt ett dugg och borde rätteligen helt bortses ifrån av domstolen. Men icke! Istället lutar sig domstolen på polisens struntprat i allmänna redogörelser hur ett normalt polisarbete skall fungera.
Som bilister är vi en jagad grupp, ja av poliser och domstolar rent av betraktad som en ständigt kriminell grupp. Bilister är en särart som skall förföljas och diskrimineras in absurdum. Detta medan riktig brottslighet negligeras. Det kan ju vara farligt för polismannen att försöka sätta dit en kvalificerad brottsling. Så håll uniformen dammfri och attackera oskyldiga bilister istället!
Av: Jan-Eric C. Olfwenstam
