När den stora depressionen inträffade på Wall Street i oktober 1929, togs världen på sängen. Få personer var förberedda på vad som komma skulle. Därför blev den katastrofen så djup och långvarig. Skrämmande nog måste också sägas, att det slutligen var ett fruktansvärt världskrig som skulle få världsekonomin på fötter igen och därmed förnyad välfärd. Men till vilket ohyggligt pris!
De lågkonjunkturer vi genomlidit sedan dess har mer varit som krusningar på en vattenyta. Men hösten 2008 kommer att gå till historien som en av de värre, om dock förhoppningsvis inte i samma kaliber som 1929. Det tråkiga med lågkonjunkturer är, att det oftast är mänskligheten själv som bäddar för att de skall inträffa. Någon sorts naiv okunskap tycks få en hel världs nationer att stirra sig blinda på specifika målsättningar och samtidigt glömma vilka konsekvenser som blir följden.
MILJÖRÖRELSEN ÄR BOVEN?
Det råder inte minsta tvekan om, att början till dagens lågkonjunktur startade redan för två år sedan. Efterfrågan på fabriksnya bilar var påtaglig, årets julhandel slog alla tidigare rekord, folk investerade i nya och bättre bostäder med ständigt stigande priser. Arbetslösheten var låg i Sverige och även i de flesta andra I-länder.
Parallellt pågick en absolut hetskampanj från både svenska och utländska miljörörelser. Nationer som genomskådade bluffen med Kyoto-protokollet (bland annat USA), blev hårt utsatta av andra, mer miljöinriktade länder.
Opec-länderna var lyhörda inför den allt mer högljudda miljömobben och avbröt alla planer på ökad utvinning av olja. Resultatet blev högre oljepriser.
Fejkade skrämselrapporter från miljödårarna (2000-talets flummiga hippies) började slå rot i olika länders regeringar. Det talades om grön skatteväxling och ett allt högre skattetryck förverkligades på drivmedel.
Med dyrare drivmedel följde naturligtvis dyrare transporter. I princip allt måste transporteras; mat, kläder, maskiner, verktyg, byggmaterial etc.
Alla varor inklusive mat ökade i pris. Den svenska regeringens skattelättnader blev knappt märkbara i jämförelse med stegrande levnadsomkostnader. Allt fler fackanslutna krävde högre löner som kompensation. Inflationshjulet började snurra.
Riksbanken försökte bromsa inflationen med högre räntor. Bolånekostnaderna steg därmed, vilket ytterligare försämrade privatekonomin. Många människor försökte kompensera sig genom ökat låntagande, ökade skuldsättningar på fastigheter långt över deras rätta värde.
SÅ CHOCKHÖJS BENSINEN I USA
Med miljörörelserna i ryggen ökade regeringarna trycket på bilindustrin att utveckla bilar för alternativa drivmedel. Opec minskade sin produktion som en direkt följd. Bensinpriserna i USA chockhöjdes. Ett totalangrepp på USA som nation och naturligtvis dess bilindustri. En bilindustri som var inriktad på stora, trafiksäkra bilar som givetvis behöver något mer bränsle än mikrofordon.
Det var naivt att tro, att denna reaktion skulle isoleras till amerikansk bilindustri. Hela världens bilindustri drabbades inklusive Volvo och Saab i Sverige. Med dessa följde många tusen arbetare hos deras underleverantörer, som blivit varslade.
Med ökad arbetslöshet stannar samhällsmaskineriet av och bransch efter bransch drabbas. En global lågkonjunktur är ett faktum. Den här gången får vi hoppas att fler människor inte låter sig slås ned av de dystra tongångarna, utan istället anstränger sig till det yttersta för att hålla tidigare levnadsstandard genom ökad arbetsinsats och en mer intensiv framtidstro.
MISSLEDDA POLITIKER
Vår sammanfattning måste tyvärr bli, att miljöfanatikernas ständiga mässande av ett felaktigt budskap om miljöförstörelse, bär åtminstone en stor del av skulden till dagens finansiella obalans!
Världens bilindustri har sedan 100 år varit - och är fortfarande - en så väsentlig del av hela världens ekonomi, att vår välfärd står och faller med den. Nationernas ledare borde ha förstått, att rubbar man grunden för bilindustrin, då faller välfärden! Det talas ibland att om USA nyser så får Europa lunginflammation. Ett annat vanligt uttryck är att det som är bra för GM är bra för USA. Det sistnämnda uttrycket har även använts på våra breddgrader; det som är bra för Volvo är bra för Sverige.
Att värna om miljön är aldrig fel. Vi borde tänkt på det för många år sedan. Men i sådant fall måste vädjan om en miljöförbättring byggas på fakta - inte på felaktiga slutsatser och gissningar. Dessutom på gissningar som redan på ett tidigt stadium visade sig inte vara hållbara.
Det går inte, att som Miljöpartiet måla upp en ljusgrön drömvärld och blunda för konsekvenserna. Det går inte att backa tiden genom att skattemässigt spoliera den infrastruktur och den välfärd som byggts upp under mer än 100 år. Istället borde man låtit utvecklingen fortsätta framåt istället för bakåt. Det hade man kunnat göra med avsevärt mycket större prisreduceringar på nya bilar i allmänhet och eldrivna fordon i synnerhet. Subventionera priset på bilar som exempelvis Chevrolet Volt genom att slopa tull och moms! Tillsammans drygt 36 procent. Främja svensk bilindustri genom statligt finansiellt stöd på motsvarande sätt. Satsa massivt på ett utbyggt motorvägsnät för en säkrare trafikmiljö. Med snabba, säkra transporter gynnas all svensk industri och ger svenska företag ökad konkurrenskraft.
Kort sagt: