Med fog kan sägas att det var Ford Motor Company som introducerade begreppet ”Personal Cars” med 1958 års Ford Thunderbird. Visst hade fordonstypen ett förflutet sedan bilens barndom och alldeles särskilt under det glamourösa 30-talet.
Hur kan vi kalla 30-talet för glamouröst? Årtiondet som präglades av Wall Street kraschen i oktober 1929 och som igångsatte en världsdepression av tidigare aldrig skådat slag! Men hur otroligt det än kan låta, så var det just under detta årtionde som bilindustrin framställde sina allra mest glamourösa kreationer! Det var årtiondet för Marmon, Peerless, Stutz, Pierce Arrow, Auburn, Cord och den lyxigaste av dem alla — Duesenberg! Det var årtiondet då Packard byggde sina förnämsta vagnar, då Lincoln ståtade med sina magnifika lyxvagnar. Och då Cadillac inte nöjde sig med enbart en V8-motor, utan även erbjöd de besuttna i samhället bilar med V-12 och V-16 motorer!
Det var också årtiondet då europeisk bilindustri ståtade med kompressormatade Mercedes-Benz, ståtliga Maybach och Horch, samt svepande lyxåk som Hispano-Suiza, Delage, Isotta-Fraschini och Delahaye! Och i segmentet bland premium lyxbilar naturligtvis Rolls-Royce — men det märket fanns ju redan långt innan och finns ju fortfarande.
Det var under 30-talet som en serie premium lyxbilar också framställdes mer för personligt bruk. Bilar, där avsikten var att multimiljonärerna själva skulle sitta bakom ratten istället för att pösa i baksätet! Det var ”personliga bilar”, men på den tiden var det ingen som tänkte på att ge denna speciella biltyp någon speciell grupptillhörighet.
LINCOLN CONTINENTAL & MARK II
Redan den första Lincoln Continental var i sanning en ”Personal Car”. Den kom under 1939 och var en custombyggd vagn i ett exemplar! Framställd på order av Edsel Ford och avsedd att användas av honom personligen.
Denna bil inspirerade till att serietillverkning av Continental kom igång i juni 1940. Av denna årsmodell tillverkades enbart 350 exemplar av Club Coupe och 54 Convertible. Samtliga baserade på märkets billiga modellserie Zephyr.
Signifikativt för dessa tidiga Continental är den extremt långa motorhuven, att det är utrymmet i framsätet som prioriterats till förfång för baksätet, ett ganska kort bakparti — men kompletterat med en utbyggd underdel med reservhjulet placerat på utsidan! ”The Continental Kit” var plötsligt en realitet.
Dessa tidiga Continental var verkligen en trendsättare, både vad beträffar fördelningen av motorhuv/kupé/bakparti, samt continental kit, som blev en företeelse på hundratusentals bilar!
Sista årsmodellen av dessa klassiska Continental blev 1948. Endast detaljändringar gjordes under dessa år. Motorn var en V12 på 292 cu.in. En extremt liten motor med tanke på antal cylindrar. Till 1949 ersattes den motorn av en större V8 och i samband med detta upphörde produktionen av Continental.
Till ett pris som var nästan fyra gånger högre än vanliga Lincoln, gjorde Continental comeback till 1956. Dessutom som ett separat bilmärke! Vagnen kom följdriktigt att döpas till Mark II och var en modern replika av den ursprungliga Continental. Extremt lång motorhuv, coupétak med begränsat utrymme i baksätet, kortare akter och nu med en plåtpressning i bakluckan för reservhjulet.
Continental Mark II tillverkades i 1.325 exemplar av 1956 års modell och 444 bilar av 1957 års modell. Under bilmärket Continental kom en Mark III 1958, men det var bara en förfinad version av Lincoln och betraktas inte som en riktig Continental. När därför en riktig ”Personal Car” kom på marknaden igen 1968, började man om och gav den modellnamnet Continental Mark III.
LINCOLN CONTINENTAL MARK III
Efter succén för 1958 Ford Thunderbird, skedde en febril verksamhet hos General Motors och Chrysler Corporation. Främst GM satsade stort på ”Personal Cars” i lyxklass med introduktionen av Buick Riviera 1963, Oldsmobile Toronado 1966 och Cadillac Eldorado 1967.
Denna attack sågs inte med blida ögon hos Ford Motor Company, eftersom GM vände sig till en grupp köpare med högre krav på komfort och lyx. Man arbetade nästan dygnet runt med att snabbt få fram en Lincoln Continental som kunde matcha Cadillac Eldorado och i april 1968 visades den helt nyskapade Continental Mark III.
För såväl Ford Motor Company, som för dess kunder var det diffusa begrepp som gällde. I och med 1961 års modell av Lincoln, försågs då samtliga versioner med modellnamnet Continental. Detta faktum kunde inte ändras hur som helst. Samtidigt var det angeläget att märkets nya ”Personal Car” också skulle bära namnet Continental. Det var ju så som föregångarna från både 40-talet och 50-talet hade benämnts.
Man hade målat in sig i ett hörn. Dessutom hade man utökat versionerna med en Continental Coupe till 1966 års modellserie! Vägen ut ur dilemmat fick bli, att ”vanliga” Lincoln gavs namnen Lincoln Continental precis som tidigare. Men nykomlingen skulle inte heta Lincoln, utan enbart Continental och med modellnamnet Mark III.
I all marknadsföring skiljde man på Lincoln Continental och Continental Mark III som två olika begrepp. Och det måste anses ha varit rätt. Continental Mark III var i allt väsentligt en helt annan bil. Precis som Cadillac Eldorado var en helt annan bil än övriga Cadillac.
Lincoln Continental hade en hjulbas på 320.0 cm, Continental Mark III hade 297.7 cm i hjulbas. En väsentlig skillnad. Längden för Lincoln Continental var 569,5 cm medan Continental Mark III mätte enbart 548,9 cm. Även bredden skiljde; Lincoln Continental var 202,4 cm och Continental Mark III mätte 201,7 cm. Höjden var 137,7 cm respektive 134,3 cm.
Inte en linje eller karosseridel var identisk med reguljära Lincoln. Inte ens inredningen. Man skulle kunna tro att åtminstone instrumentpanelen skulle ha varit utformad på samma sätt. Men icke! Lincoln Continental hade en för den tiden konventionell utformning av instrumentpanelen med en lång, liggande hastighetsmätare, försedd med en utstickande skärm ovanför. Mark III hade fyra separata instrument som var i princip fyrkantiga, men med rundade hörn. Endast ratten var densamma, dock med olika utformning av emblemet i rattcentrum!
Trots allt fanns det ändock en sak som båda bilarna hade gemensamt; en helt ny V8 på 460 cu.in., vilken ersatte den äldre konstruktionen som var på 462 cu.in. Den här motorn lämnade 365 hk och var förbunden med koncernens berömda C6 automatlåda som var mycket kraftfull och gediget byggd.
Designmässigt var Continental Mark III betydligt mer utstuderad i sitt formspråk. Den var ensam om en vertikal, stående grill med anspelning på Rolls-Royce. Grillen var bruten framåt i en spets. Även flyglarna var hårt dragna framåt som tillsammans skapade ett aggressivt utseende. Det förstärktes ytterligare med dolda strålkastare.
Även i aktern var det mesta annorlunda. Lincoln Continental kännetecknades av vertikala baklampor och där emellan en rak, slätstruken avslutning på aktern. Continental Mark III hade också vertikala baklampor, men bakskärmarna var utdragna och spetsiga. Bakluckan hade en säregen utformning med en kraftfull utbuktning för ett reservhjul. Därmed gick designen i arv från Continental Mark II från 1956 och 1957. Denna plåtpressning av bakluckan har allt sedan dess varit signifikativ för just Mark-serien.
När Continental Mark III började säljas i april 1968 var den tänkt som en tidig 1969 års modell, men kom senare att kallas 1968 ½ . Av dessa tillverkades 7.770 exemplar och succén var ett faktum. Än bättre blev det 1969 med en produktion på 23.088 bilar, 1970 blev det 21.432 och 1971 tillverkades 27.091 Mark III. Därmed såldes ungefär lika många Continental Mark III som Lincoln Continental 4dr Sedan och mer än tre gånger så många Lincoln Continental Coupe!
Och till 1972 väntade dundersuccén Continental Mark IV….
LINCOLN CONTINENTAL MARK IV
Den tidsepok som nu följde pekade entydigt på konsumenternas krav på allt större och lyxigare bilar. De mediumstora bilarna växte markant och resultatet blev, att gårdagens fullsize måste bli ännu större. Det är här vi kan börja tala om ”Premium Fullsize”. Även denna gång hann General Motors före och presenterade helt nya och större fullsize redan till 1971 års modellprogram. Bland annat kom Buick Riviera med sin djärva boattail-design och större dimensioner. Cadillac Eldorado övergav sin konservativa stramhet till förmån för en större, vräkigare och mer svulstig formgivning.
Lincoln behövde ytterligare ett år för att kunna presentera sin helt nyskapade Continental Mark IV. En enligt många helt fantastisk vagn som behöll merparten av Mark-seriens tidigare särdrag. Den stående grillen fanns kvar, men i en mer utstuderad form, framskärmarnas spetsiga utdragning accentuerades ytterligare, de breda bakre takstolparna blev ännu större. Men efter klagomål på att dessa skymde sikten vid parkeringsmanövrer, inflikades ett ovalt operafönster mot extrakostnad! Något som omedelbart blev ytterligare ett mångårigt särdrag för just Mark-serien. Givetvis behöll man också plåtpressningen på bakluckan, men även denna stiliserades till det yttersta.
Även inredningen blev nyskapad. Medan vanliga Continental behöll den tidigare designen på sin instrumentpanel, gavs Mark IV en helt ny instrumentpanel med en imponerande utformning. Mot extrakostnad kunde man få eldriven, glasad sollucka.
Samtidigt justerades alla mått som blev större. Hjulbasen ökades till 305,8 cm, längden växte till 559,0 cm och bredden till 202,7 cm. Men Mark IV blev 95,8 kg lättare och blev $173.00 billigare.
Det sistnämnda kunde tillverkaren kosta på sig eftersom Mark IV blev en omedelbar dundersuccé! Av 1972 års modell såldes inte mindre än 48.591 exemplar! Mark IV blev därmed den mest efterfrågade modellen av alla Lincoln! 1973 års Mark IV såldes i 69.437 exemplar, vilket var nästan 50 procent fler än Continental 4dr Sedan!
1973 blev det bästa försäljningsåret för Mark IV. Av 1974 års modell såldes 57.316 bilar, 1975 års modell producerades i 47.145 exemplar och 1976 blev det 56.110 Mark IV, vilket var sista årsmodellen.
NY LAGSTIFTNING ÖKADE LÄNGDEN
Med 1973 års modell växte Continental Mark IV ytterligare. Orsaken var en ny amerikansk lag. Den föreskrev att varje bil skulle kunna kollidera i 8 km/tim utan att strålkastarna tog skada. Av den orsaken gjordes stötfångaren fram kraftigare och placerades framför ett stötupptagande skyddsparti. Detta ökade längden till 567,1 cm. Samtidigt tvingades man överge den djupa vertikala grillen som tidigare hade försvunnit ner i en urringning i stötfångaren. Grillen blev därmed bredare än den var hög.
Till 1974 fullföljdes de federala lagkraven genom att kräva samma sak för aktern och dess baklampor. Resultatet blev en ytterligare förlängning till 579,8 cm i längd. Därmed ökade även vikten något och effekten höjdes till 220 hk/net vid 4.000 v/min med enkelt avgassystem. Flertalet Mark IV försågs dock med dubbelt avgassystem och ytterligare högre effekt.
Redan 1973 erbjöds marknaden en extra lyxig version som egentligen var ett option package och kallades Silver Luxury Group. Detta blev särskilt populärt på 1974 års modell. Samtidigt följde en lång rad utrustningsalternativ som var och en bildade ett package, men kallades Edition. Populära sådana var exempelvis Cartier Edition och Givenchy Edition. Under 1974 kom även Gold Luxury Group.
1975 och 1976 fanns det nästan ingen hejd på dessa olika varianter, eller vad sägs om Blue Diamond Edition, Lipstick Group, Spring Edition Versailles. 1976 slopades dock Silver Luxury Group och Gold Luxury Group. Men istället kom fyra nya editioner!
DEN LILLE OCH DEN STORES KAMP
Lee Iacocca (uttalas Lii Yaa-cocca) har satt outplånliga spår i amerikansk bilindustri. Den lille mannen som trodde mer på små bilar, än på stora — och som såg till att de förverkligades! Iacocca var mannen bakom skapandet av Ford Mustang som gick i serieproduktion i april 1964. En av världens mest lyckade bilmodeller försäljningsmässigt. Det var också Iacocca som tog fram fiaskot i form av 1974 års Ford Mustang II, vilken första året bara kunde fås med antingen 4-cyl eller 6-cyl motor! En skam för modellnamnet Mustang.
Det var också Iacocca som till 1975 tog fram Ford Granada (den amerikanska versionen) och dess motsvarighet Mercury Monarch. Båda bilarna i samma dimension som samtida Cadillac Seville och med ungefär samma strikta design. På samma tema kom mitt under modellåret 1977 den kompakta Lincoln Versailles.
Iacocca hade målsättningen att byta ut samtliga Ford, Mercury och Lincoln till compactbilar, men rymligare genom en kantigare formgivning. Iacocca var så till vida framsynt nog, att förutspå en downsizing som hade kunnat förverkligats före General Motors radikala nysatsning på downsized fullsize till 1977.
Men dessa idéer fick inte bara motstånd, utan resulterade i både överkörning och sparken från arbetet som högste verkställande chef för koncernen. Och vems vrede var det som Iacocca ådrog sig? Jo från självaste Henry Ford II, en tungviktare både vad beträffar kroppshydda och som aktieägare i Ford Motor Company.
Tvärt emot Iacocca´s förhoppningar, beordrade Henry Ford II en helt ny generation av Mark-serien, som fick namnet Mark V och började tillverkas som 1977 års modell. Med Henry Ford II´s välsignelse fick även Ford LTD, Mercury Marquis och Grand Marquis ett fortsatt liv till och med 1978 års produktion. Premium fullsize Lincoln Continental och Mark V tillverkades till och med 1979 års modell.
LINCOLN CONTINENTAL MARK V
Till 1977 års modell introducerades Continental Mark V. Till synes en helt ny bil och det var också så som Lincoln marknadsförde Mark V. I själva verket var det till stora delar samma bil som Mark IV vad beträffar chassi, motor och inredning.
Men alla betraktade ändå Mark V som en helt ny bil, vilket inte alls är konstigt. Karossen var nämligen helt nyskapad. Inte en enda karosseridel stämde med Mark IV.
Dessutom ökade längden till 585,0 cm, medan bredden höll sig på 202,4 cm. Vad som skiljer Mark V från Mark IV är framför allt utrymmet inne i bilen. Det är något bättre takhöjd och både vindruta och sidofönster är större. Storvuxna personer kan finna Mark IV en aning instängd medan Mark V upplevs som ljus och luftig. Precis som vid tidigare designförändringar behöll man de för modellserien så viktiga attributen. Den distinkta kylargrillen, de dolda strålkastarna, de spetsiga framskärmarna som på Mark V blev ännu spetsigare och mer aggressiva, den extremt långa motorhuven, den nu klassiska takformen och den karaktäristiska plåtpressningen på bakluckan.
Vad som var nytt var större P-ljus/blinkers och tre gälar på vardera framskärmen. Vidare gick man tillbaka till vertikala baklampor som man senast hade haft på Mark III.
En annan nyhet på 1977 års Mark V var, att standardmotorn nu var på 400 cu.in. medan man fortfarande kunde få 460 cu.in. mot pristillägg. Samma motorbestyckning var aktuell på 1978 års modell, medan 1979 års vagnar enbart gick att få med den lilla V8-motorn på 400.cu.in. Dessutom sänktes effekten till 159 hk/net, vilket naturligtvis var rent bedrövligt!
Visserligen skall vi ha i åtanke den federala press som amerikansk bilindustri utsattes med helt orimliga krav på låg bränsleförbrukning. För att i någon mån klara kraven tvingades man både gå ned i volym och minska hästkrafterna genom sänkt kompression. På den tiden var dessutom högsta tillåtna hastighet 55 mph (88 km/tim) och den som ville bränna gummi valde knappast en fabriksny Lincoln. Det fanns ju muskelstinna bilar som bara var några få år gamla!
FÖRSÄLJNINGEN ALL TIME HIGH
Hur mottogs då den nya generationen Continental Mark V? En vagn som var större, lyxigare och vräkigare än vad märket någonsin tillverkat i modern tid. Konsumenterna var ju vettskrämda över bränsleslukande Premium fullsize — eller?
1977 års Continental Mark V slog alla tidigare rekord med 80.321 sålda exemplar! Samma år sålde compactbilen Lincoln Versailles bara 15.434 bilar. Försäljningen dämpades något under 1978 med 72.602 bilar och 1979 års modell med 75.939 exemplar! Detta trots den effektsvaga motorn, men vridmomentet kompenserade en hel del.
1978 firade Lincoln 75 år och gav ut en extremt påkostad modell med det trevliga modellnamnet ”The Diamond Jubilee Edition Continental Mark V”. Modellen kunde erhållas i valfritt Diamond Gold eller Diamond Blue.
Samma år erbjöds specialversioner som Bill Blass Edition, Givenchy Edition, Pucci Edition, Cartier Edition. Mark V Luxury Group, samt två versioner av Mark V Carriage Roof. De sistnämnda modellerna hade ett sufflettliknande tak utanpå plåttaket för att ge en illusion av convertibles. Givetvis kunde man inte ha det ovala operafönstret i bakre takstolpen. Istället försågs bilarna invändigt med ovala makeup-speglar på samma plats
Till 1980 kom Mark VI, men det är ju bara en liten historia…
Jan-Eric C. Olfwenstam
