Som alla vet var Ford Motor Company först ut med verkliga Pony Cars. Ungdomliga 5-sitsiga bilar som snart kom att betraktas som den nya tidens muskelbilar. Vi tänker naturligtvis på Ford Mustang som introducerades den 1 april 1964. Men Chrysler Corporation gjorde snabbt en nödlösning. Med utgångspunkt från 1964 Plymouth Valiant skapades den lite mer sportiga Barracuda. En Valiant med utdragen taklinje och en gigantisk bakruta.
American Motors gjorde likadant. Där utgick man från sin mellanserie av 1965 Rambler Classic och gick ut med taklinjen i en svepande linje ned mot aktern. Rambler Marlin var född!
Men var dessa båda modeller verkligen muskelbilar? Nej, absolut inte. Barracuda var bara aningen sportigare än Valiant Signet. Rambler Marlin var egentligen inte sportig alls! Istället blev Marlin något av en lyxig ”Personal Car” i likhet med Ford Thunderbird, Buick Riviera med flera. Den var också betydligt större än Mustang och Barracuda. Marlin tillverkades bara i tre årsmodeller (1965—1967) och sista året baserades på koncernens lyxbil Ambassador. Istället kom American Motors med sin mycket sportiga Javelin till 1968.
Hos General Motors tog man introduktionen av Mustang med ro. Man ansåg att det redan fanns en GM-bil i det nya segmentet. Man hade ju 1964 Chevrolet Corvair Monza Spyder med turboladdad boxermotor. Men bilköparna var inte så begeistrade ens när det kom en mycket smäcker och sportig design på 1965 års modell, trots att årets Corvair Corsa var på 180 hk.
Istället projekterades i all hast Chevrolet Camaro och Pontiac Firebird som presenterades till 1967 års modell. Därmed var kriget i full gång mellan de fyra amerikanska bilkoncernerna och självklart utvecklades det till ett härligt imponerande hästkraftskrig. Pony-bilarna närmade sig muskelbilssegmentet med rasande fart!
ILSKNA RÖSTER FRÅN DODGE DEALERS
I mitten på 60-talet var det inga problem i återförsäljarleden för Dodge beträffande någon Pony-car. Istället introducerades den mediumstora Coronet som till och med gick att få med 426 Hemi. Och till modellåret 1966 kom Dodge Charger. Här följde man konceptet från Plymouth Barracuda och Rambler Marlin. Man utgick ifrån en Dodge Coronet och drog ut taklinjen i en sluttande linje, ned mot aktern. Det är märkligt att biltillverkarna var så enkelspåriga, så de alla använde samma recept.
Under åren 1966 och 1967 sålde inte Charger så bra. Det var ingen Pony-car och egentligen inte heller någon muskelbil, även om den kunde förses med potenta motorer. Protesterna från Dodge-handlarna började strömma in. Inte för att Barracuda sålde särskilt bra, utan mer för att man inte hade något att sätta emot de hårigare Mustang, samt Camaro och Firebird.
Till 1967 fick Barracuda en helt ny design som dessutom avvek markant från Valiant. Man satsade på tre versioner; Hardtop Coupe, Fastback Coupe och Convertible. Samma design användes under tre år, till och med 1969. Och denna generation var en stor besvikelse. Minst attraktiv var Hardtop Coupe som mest såg ut som en dambil för shopping på stormarknaden! Den sålde uselt men ändå sämre sålde Convertible. Det sistnämnda var däremot väntat eftersom öppna bilar sålde dåligt under 60-talets senare hälft.
Hos Chrysler Corporation övervägde man allvarligt om nedläggning av Barracuda och därmed ge fältet fritt för de mer konkurrenskraftiga Mustang, Camaro, Firebird och Javelin. Samtidigt som dessa funderingar pågick, fortsatte trycket från Dodge-handlarna. Dessutom skissade designstudion redan på en ny generation Barracuda.
Om vi lägger samman produktionssiffrorna för 1967—1969 så såldes Barracuda i 139.000 exemplar, Firebird med 278.000 bilar, Camaro 605.000 och Mustang i 1.089.000 exemplar.
Slutligen tog Chrysler-ledningen beslutet att göra ytterligare en generation av Barracuda. Det så kallade E-Body som definitivt skiljde Barracuda från Valiant. Men för att öka försäljningen och fördela projekteringskostnaderna, skulle en motsvarande bil även tillverkas under märkesnamnet Dodge — introduktionen av Dodge Challenger blev ett faktum.
KLARA DIREKTIV OM DESIGNEN
Den aningen mesiga formgivningen på 1967—1969 Barracuda var helt enkelt fel. Hos ledningen för Chrysler Corporation insåg man, att Pony-cars från och med nu måste se ut som verkliga muskelbilar, men med en lättare, mer sportig touch.
Den nya generationen måste se synnerligen fartfylld ut. Det nåddes med en lång, låg och bred motorhuv som sluttade svag nedåt. En fartig linjeföring på taket. Man frångick det sluttande taket och ritade istället en Coupe med utdragna takstolpar. En kort akter naturligtvis för att inte bilen skulle bli för lång. Dessutom kännetecknas sportighet av en ganska tvär akter.
Det kanske mest sportiga var dock den kraftigt markerade midjan framför bakhjulen och relativt uppskurna bakhjulsöppningar. Andra detaljer var infällda, yttre dörrhandtag. En mycket lyckad design som omedelbart fick sina många fans!
Men priset måste ändock hållas lågt. Det skedde med hjälp av en spartansk inredning, där främst dörrsidorna stundtals fått en viss kritik. De är gjutna i ett enda stort stycke i hårdplast. Praktiskt naturligtvis eftersom det är hållbart, men upplevs som billigt och inte särskilt ombonat. Vad man däremot inte kunde göra avkall på vara bucket seats med sportig golvkonsol. Instrumentpanelen gjordes med vilja enkel och funktionell med en radda runda mätare. Barracuda och Challenger skulle främst vara körmaskiner! Ändå kom de även i upplyxade versioner.
Prestandakrig gällde och det var inga problem för Chrysler-ledningen. På lager fanns V8:or på 318, 340, 383 och 440 cu.in, förutom den mäktiga 426 Hemi. Flera av motorerna fanns i olika utföranden och med varierande förgasarbestyckning. Det gjorde att 1970 Challenger erbjöds med totalt åtta olika alternativ, varav den minsta var rak 6-cyl motor på 225 cu.in.
BARRACUDA OCH ´CUDA
”Enbart namnet är det samma” var budskapet för 1970 års Barracuda. Tre modellserier var aktuella; Barracuda, Barracuda Gran Coupe, samt ´Cuda. Här följer motoralternativen de första tre siffrorna anger cu.in. och siffran efter strecket anger förgasarbestyckning; 225 Six, (övriga V8-motorer) 318-2, 340-4, 383-2, 383-4, 440-4, 440-6, samt 426 Hemi.
Halvvägs in på modellåret kom det nionde motoralternativet i Barracuda. Det var den mindre raka sexan på enbart 198 cu.in. I slutet av samma modellår kom så den tionde motorversionen!
Då introducerades AAR ´Cuda med en specialpreparerad 340 cu.in. V8 med angiven effekt 290 hk.
AAR är förkortningen för All American Racers som var namnet på Dan Gurney´s stall. Det var då man skapade den legendariska Trans-Am serien där bilarnas motorer inte fick överstiga 5.0 liter, det vill säga 304.cu.in, och fick inte vara försedda med kraftigare bestyckning än en stor 4-portsförgasare. För att biltypen skulle godkännas för racing var man också tvungen att tillverka minst 2.500 exemplar som var gatlegala. Vissa avvikelser fick förekomma mellan racingversionen och den gatlegala modellen. Sålunda byggdes produktionsbilarna med en modifierad 340 med tre Holley 2-portsförgasare på ett Edelbrockinsug, speciella cylindertoppar och solida kammar. Även blocket hade en annan gjutning med mer nickel. Från Creative Industries kom den unika motorhuven i fiberglas liksom den speciella bakre spoilern. AAR ´Cuda skiljer sig från övriga versioner också genom annan bakaxelutväxling och Sure-Grip diff, samt hårdare fjädring.
Alldeles självklart gjorde man exakt likadant med Dodge Challenger! Deras racingbaserade vagn gavs namnet Dodge Challenger R/T. Tekniskt var den helt identisk med AAR ´Cuda.
ÅTER EN FÖRSÄLJNINGSKATASTROF
Två karosserialternativ i form av Hardtop Coupe och Convertible. Barracuda var basmodellen medan Barracuda Gran Coupe skulle gälla för att vara en lyxig variant. Ja, i reklamen benämndes den faktiskt som en ”Personal Car”, men då får man ha ganska livlig fantasi — eller tänja hyfsat på sanningen! Faktum var att man ville nå ett visst antal tusen köpare som uppskattade en lite mer påkostad bil. Det lyckades såtillvida att av 1970 års modell såldes 8.183 Hardtop Coupe och 596 exemplar av Gran Coupe Convertible. Basmodellen sålde 25.651 Hardtop Coupe respektive 1.554 Convertible. ´Cuda Hardtop Coupe såldes i 18.880 exemplar och ´Cuda Convertible i 635 exemplar. Sammantaget en betydande försäljningsökning mot tidigare.
Under modellåret 1970 var alltså ´Cuda ett självstående modellnamn, fritt från namnet Barracuda. Men till 1971 års modell degraderades namnet till Barracuda ´Cuda. Till 1972 slopades både Convertible och Gran Coupe. Redan 1972 sjönk försäljningen dramatiskt till 18.450 enheter, båda versionerna sammanslagna. I takt med en ny policy på 70-talet sänktes kompressionen och därmed effekterna. En del av kraften gick förlorad i dessa bilar.
CHALLENGER ÖVERTRÄFFAR BARRACUDA
Medan Plymouth Barracuda byggde på en hjulbas på 108 tum kom Dodge Challenger med 11 tum i hjulbas. Längden på en Barracuda är 474,2 cm, en Challenger mäter 485,9 cm, bredden hos Barracuda är 189,7 cm medan Challenger är 193,2 cm bred. Trots att de muskelbröderna Barracuda och Challenger ser i stort identiska ut, så skiljer det alltså i de flesta avseenden.
Challenger upplevs också som lite mer påkostad i interiören. Det kan bero på att det finns inslag av konstträ i både instrumentpanel och dörrsidor. Motsvarigheten till basmodellen Barracuda heter hos Dodge helt enkelt Challenger. Istället för Gran Coupe hos Barracuda gavs den uppsnofsade versionen namnet Challenger SE. Den skiljer sig också designmässigt genom annan bakre takstolpe, annan form på bakre sidofönstren och en helt annan och mindre bakruta. Lite mer sofistikerad så att säga.
Motsvarigheten till värstingversionen ´Cuda gavs namnet Challenger RT vid introduktionen, men när produktionen startade kom beteckningen att utskrivas R/T.
Modellåret 1970 blev ett succéår för Challenger med 83.032 sålda bilar totalt, men 1971 års modell rasade säljmässigt till bara 29.883 exemplar! 1972 minskade försäljningen ytterligare till 26.658 bilar.
1970 års Challenger kunde också erhållas med åtta olika motoralternativ, där 426 Hemi var försedd med dubbla 4-portsförgasare.
EFTERTRAKTADE SAMLARBILAR
Det gick uruselt för Chrysler Corporation att sälja Plymouth Barracuda och Dodge Challenger som nya. De två första generationerna av Barracuda kanske såg trevliga ut, men sköt förbi det tilltänkta målet. När äntligen den tredje generationen med E-Body kom, så höll sanden på att rinna ut ur timglaset varför Barracuda och Challenger aldrig fick den chans de sannolikt hade förtjänat.
Attraktiva bilmodeller, men tillverkade i ganska litet antal har resulterat i en närmast hårresande hysteri 40 år senare! Idag är de hett eftertraktade samlarbilar och prisbilden har nått långt ovanför molnen. Bilar som i svenska pengar kostade cirka 25.000 kr betalas idag gladeligen långt över en halv miljon för! Nyligen hade American Motors i Sverige en Barracuda som snabbt såldes för 856.000 kr! En elakt grön 1971 Hemicuda.
Och varför inte? Kan man betala tiotals miljoner för ett litet frimärke kan man väl spendera en futtig miljon på en tuff bil! Tills skillnad från fabriksnya bilar i den prisklassen, så torde i varje fall aldrig priserna sjunka på samlarbilar — hur mycket de än må kosta.....
Jan-Eric C. Olfwenstam
